Arcadia

Myter. Det finns folk som påstår att sådana inte längre finns, att de tillhör det avlägsna förflutna; att sådana absolut inte finns i vår av vetenskaplighet och klarhet präglade tid. Även detta är emellertid en myt, förmodligen flera.

I själva verket är vi alla nedsänkta mitt ibland dem, myterna. Och det produceras ständigt nya.

En myt är bilden av någonting, inte tinget, saken, händelsen i-sig; en representation som fastnat. Därmed stannar den upp en hel tankeprocess, man kommer inte ända fram, ända ner, man hindras på vägen, leds på avvägar, hamnar alldeles galet. Ett slags runt-runt-enebärsbusken. I all evinnerlighet.

Detta tänkt medan jag läser Barthes Mytologier. Boken känns emellanåt aningen oprecis, den slinter liksom. Men karl’n tar dem, myterna, på allvar. Och bara det gör boken värd att läsa.

Myterna handlar ytterst om historielöshet, frånvaron av historia, som Barthes skriver. ”Myten berövar det föremål som det talar om all historia. Historien försvinner i myten; den är en sorts idealisk tjänarinna: hon gör i ordning, bär fram, ordnar, när husbonden kommer försvinner hon tyst: det är bara att njuta utan att fråga sig varifrån detta vackra föremål kommer.” (245) Här hänvisar Barthes till ett mycket precist Marx-citat: ”[D]äremot måste vi ta itu med människornas historia, eftersom nästan hela ideologin reduceras till antingen en förvrängd uppfattning av denna historia eller till en fullständig abstraktion av den.”

Och så kommer jag att tänka på något Debord skrev i sin Kommentarer till Skådespelssamhället:

”Den största fördel skådespelet dragit av att det förklarat historien fredlös, förpassat all nutida historia till underjorden och lyckats få allt historiskt sinne i samhället att rent allmänt falla i glömska, det är framför allt att det lyckats dölja sin egen historia, sin egen erövring av världen. Dess makt framstår redan som så välbekant, att det verkar som om den alltid varit där. Inkräktare vill alltid skyla över att de just har anlänt.”

Jag läser John Cowper Powys A Glastonbury romance medan King Crimsoms A Lark’s tongue in aspic rullar i bakgrunden. Boken läste jag för första gången för många år sedan och jag föll som en sten. Vid den tiden läste jag emellanåt Jakobs stege, en tidskrift som gavs ut av René Coeckelberghs förlag. I nummer 1980:3 fanns en artikel om John Cowper Powys av Ingemar Algulin. Därefter började jag läsa A Glastonbury romance, en tegelsten på 1120 sidor. Anledningen till att jag nu återigen plockat ut den ur bokhyllan (inte första gången sedan första gången) var att jag i förra veckan upptäckte att Powys bok Porius kommit ut i en, enligt förlaget, slutgiltig version. Därefter sökte jag på nätet och fann att det för endast ett par år sedan skrivits en svensk doktorsavhandling om just A Glastonbury romance och Porius. Av Eivor Lundstedt, Lunds universitet, 2004. Den beställde jag prompt, vi får se vart det leder oss.

Just nu bara detta: Då, när jag läste denna bok för första gången, antecknade jag vissa sidnummer på försättsbladet. Jag letar fram en av dessa sidor och läser detta:

”Every human creature is a terror to every other human creature. Human minds are like unknown planets, encountering and colliding. Every one of them contains jagged precipices, splintered rockpeaks, ghastly crevasses, smouldering volcanoes, scorched and scorching deserts, blistering sands, evil dungeons from behind whose barred windows mad and terrible faces peer out. Every pair of human eyes is a custom-house gate into a completely foreign port; a port whose palaces and slums, whose insane asylums and hospitals, whose market-places and sacred shrines, represent the terrifying and the menacing as well as the promising and the pleasure-giving!” (395f.)

Det är intressant att notera att T. J. Clark en gång i tiden var medlem av Situationistiska internationalen och att han då utgjorde denna vänsterformerings ”engelska sektion” tillsammans med Donald Nicholson-Smith, som översatt en hel del av Guy Debords skrifter till engelska, och Christopher Gray, bl a ansvarig för boken Leaving the 20th century, the incomplete work of the Situationist International.

Varvid jag inte kan låta bli att klippa in ett utdrag ur den engelska nättidskriften Barbelith Webzine:

“The British Section And King Mob
The British section of the SI were excluded in 1967 after refusing to break off contact with the New York based ‘Black Mask/Up Against The Wall, Motherfuckers!’ group, a ‘street gang with an analysis.’ The British section consisted of Tim Clark, Chris Gray, Donald Nicholson-Smith and Charlie Radcliffe and they went on to form the King Mob group. The name came from the Gordon gin (sic) rioters, who daubed ‘His Majesty King Mob’ on the walls of Newgate prison in London in the 18th century. The plans of King Mob included blowing up a waterfall in England’s Lake District, blowing up the poet Wordsworth’s house with ‘Coleridge Lives’ graffiti and hanging peacocks in London’s Holland Park, though they were never carried out. The plan that did get put into action was based on Black Mask’s ‘mill-in at Macy’s.’ King Mob turned up at the Selfrige’s store in London with one of them dressed as Santa Claus and proceeded to give away all the store’s toys to children. The police were called and the children made to give the toys back. King Mob also produced the ‘King Mob Echo’ which celebrated killers like Jack The Ripper, Mary Bell and John Christie. Their graffiti got everywhere, including the memorable ‘Same thing day after day – tube – work – diner – work – tube – armchair – TV – sleep – tube – work – how much more can you take? – One in ten go mad – one in five cracks up’ and ‘I don’t believe in nothing – I feel like they ought to burn down the world – just let it burn down baby’.”

Att under en längre tid ägna sig åt tavlor av 1600-talskonstnären Poussin kan möjligtvis tyckas märkligt. T. J. Clark kan hålla med om det och han är medveten om att han är privilegierad och den medvetenheten driver fram en inre monolog och sätter hans konststudie i ett förhållande till samtiden samtidigt som han presenterar en ytterst intressant och personlig analys av två stora konstverk.

Mycket handlar om hur verkligheten presenteras, om bilden av verkligheten, av det som är; om representation. Vi lever i en tid och i en del av världen där bilder ständigt pumpas ut, där vi översköljs av bilder; en till synes oändlig ström, ett oändligt flöde av bilder. Detta flöde kan förefalla ramla över oss, av någon sorts slump, från ovan liksom, som något som bara finns. Men bilderna är skapade av medvetna intellekt och flödet i vilka dessa bilder ingår är även det skapat av medvetna intellekt. Det handlar om ett sätt att framställa verkligheten.

Att skaffa sig möjligheten/möjligheterna att stanna upp detta bildflöde, att således ge sig tid, tillvinna sig tid, att se, att reflektera över det (flödet) och över vad framställandet (”bildskapandet”) är och innebär – i ett sådant agerande finns ett motstånd, en politik. Eller som Clark uttrycker det: ” the more this pseudo-utopia presents itself as the very form of self-knowledge, self-production, self-control – the more necessary it becomes to recapture what imagining can be: to suggest what is involved in truly getting to know something by making a picture of it: to state the grounds for believing that some depictions are worth returning to, and that this returning (this focusing, this staying still, this allowing oneself to respond to the picture’s stillness – everything hidden and travestied, in short, by the current word “gaze”) is a form of politics in itself, meeting other forms head on.” (The sight of death, s. 121f)

Vilket får mig att tänka på något som Adorno skrev 1944, under titeln Barnet och badvattnet: ”Att restlöst definiera kultur som lögn är allra farligast i det ögonblick den verkligen övergår till att helt och hållet vara det och ivrigt inbjuder till en sådan identifikation för att kunna misstänkliggöra varje tanke som står den emot. Kallar man i stället den materiella realiteten för bytesvärdets värld, kultur däremot allt som vägrar att godta bytesvärdets herravälde, så förblir denna vägran visserligen illusorisk så länge det bestående består. Men eftersom det fria och jämlika bytet är en lögn, så representerar det som förnekar det också sanningen: gentemot varuvärldens lögn fungerar också den lögn som avslöjar den som ett korrektiv.” (Minima moralia, s. 51)

Offer som inte vill glömma, inte heller vare sig ”försonas” eller ”förlåta”, är besvärliga. De tillåter inte saker och ting ”att gå vidare”, de vill inte lägga ”det gamla åt sidan”; dom vägrar, dom konstrar, dom stretar emot; dom tror inte ”att tiden läker alla sår”.  Dom vägrar delaktighet i den sövande glömskan, vägrar se någon samhörighet mellan offer och förövare.
En sådan är Jean Améry (denna blogg, avsnittet “Strappado” ). Han hyser, skriver han, en ”måttlig vilja till försonlighet” och säger sig vara övertygad om ”att när nazioffer högljutt uppger sig vara beredda till försoning, kan detta bara vara ett uttryck för avtrubbning och likgiltighet inför livet eller en masochistisk förvandling av ett bortträngt äkta hämndbegär.”

Han fortsätter: ”Det är endast den som låter sin  individualitet helt och hållet gå upp i samhället och endast kan se sig själv som en social funktion, alltså den avtrubbade och likgiltige, som faktiskt ger förlåtelse. Han låter det skedda vara vad det var. Han låter, som man säger, tiden läka alla sår. Hans tidsuppfattning är inte förryckt, det vill säga inte uppryckt från det biologiskt sociala området och överfört till det moraliska. Som en avindividualiserad, utbytbar del i samhällsmekanismen lever han i samförstånd med och förhåller sig till denna …” (från den förträffliga tidskriften Glänta, 2006:4, s. 47)

”den som låter sin  individualitet helt och hållet gå upp i samhället och endast kan se sig själv som en social funktion”. Den som suddar ut sig själv, den som vägrar erkänna sig själv som just ”sig själv” för att det skulle tvinga fram val och ansvar, som istället låter sig uppslukas av ”samhällsmekanismen”; den personen är farlig. Fast jag har aldrig funderat över att beskriva offret så, för mig har det med förövarens psykologi att skaffa, det där med att vara ”en god, nitisk tjänsteman”, att ”bara lyda order”.

Améry skriver även: ”Jag tyngs av den kollektiva skulden, säger jag; inte de. Den värld som förlåter och glömmer har dömt mig och inte dem som mördade eller lät morden ske. ( …) Mördarnas och gaskammarkonsruktörernas generation – de som alltid var beredda att underteckna vad som helst, fältherrarna som aldrig försummade sina plikter mot Hitler – åldras med värdighet.” (ibid, s. 49f)

Offren blir problemet. De sätter käppar i hjulet. Om de inte glömmer, om de vägrar vara rationella och samarbetsvilliga; de som blir överkörda av bulldozern (blir slagna, inspärrade, bespottade, torterade, våldtagna, tvingas se sina nära och kära bli slaktade) blir till ett problem, ett hot (mot ”utvecklingen”) om de inte snabbt som fan glömmer och finner sig ”i det som hänt”. De förpassas snabbt som ögat sig ”historiens åtevändsgränder”; förövaren däremot, han eller hon tycks tillhöra Framtiden.

”We enter into the identity in a new way: that’s the hope”.

Jag gillar den meningen, den säger något viktigt till mig; jag kan inte riktigt här och nu förklara vad. Jag tänker återkomma till det dock. Det är som när man tittar på en tavla på en utställning, upphängd tillsammans med en mängd andra tavlor; de andra går du förbi, lite trött och liknöjd (sett det förut), och så fastnar du framför just denna tavla, för att du plötsligt möts av någonting, någonting som du inte riktigt kan förklara. Absolut inte med ord, med text, i alla fall. Åtminstone inte just nu, när den möter dig. Kanske senare, om du bemödar dig, kan du kanske sätta något på pränt. Fast då har det redan börjat bli som när man försöker anteckna en dröm i efterhand..

Den inledande meningen dyker upp i boken The sight of death av T. J. Clark (2006). Och boken, med undertititeln An experiment in art writing, handlar om två tavlor av Poussin, Landskap med en man dödad av en orm och Landskap med ett lugn, och om att betrakta dem.

”I want this book to be about what occurs in front of paintings more or less involuntarily, not what I think ought to occur.” (s. 133). Hoppet om att se någonting oförberedd; att allt det man samlat på sig, allt det som lagrats inuti (I lager på lager) skulle kunna släppa taget, åtminstone för ett ögonblick, så att något nytt, något annat, skulle kunna överraska, som en blixt från klar himmel (något ditåt); att, om än inte allt så åtminstone en hel del, skulle kunna vändas upp och ned eller tvinga det gamla, det som lagrats på hög, att inta nya positioner, kombinationer; att det gamla pusslet bryts itu och således ersätts av ett annat pussel, ännu inte färdiglagt.

Hoppet är det sista som överger en. Detta gäller även för en man i övre medelåldern.

Att uppleva sig själv som komplicerad är alls inte att ”konstra till” saker och ting. Motsatsen, att av någon underlig anledning tro sig själv (intala sig själv) vara ”okomplicerad” är det dock. Faktiskt vet jag inte vad det innebär, ”att vara okomplicerad”. Sova, äta, skita? Att vara förutsägbar, en sorts automat: tryck här och detta sker (alltid!).

Och hur ter sig världen för denna okomplicerade individ? Raka linjer, pang – bom – bang? Ingen eftertanke alls?

Att jag själv såväl som alla andra är komplicerade varelser och individer och att livet, att leva, därför är komplicerat  - jag skulle faktiskt vilja hävda att detta är en nödvändig utgångspunkt. Om vi önskar sträva mot en framtid som är till för alla vill säga.

Jaget, livet, tillvaron vinner således ingenting på ”avkomplicering”. Istället bör vi problematisera saker och ting.

Just detta, detta behov av problematisering, är något som genomsyrar Michel Foucaults tänkande, något som faktiskt med tiden alltmer tycks inta ett huvudspår – inte minst med tanke på hans allra sista intervju där han talar om att skriva en ”history of problematics” (The Foucault reader, s. 381ff).

Att vända och vrida på saker och ting, att ifrågasätta det hävdvunna, det där man bara gör för at det alltid varit så, att vända upp och ned på vanor och begrepp och traditioner, att ifrågasätta det självklara; att störa:

” … to question over and over again, what is postulated as self-evident, to disturb people’s mental habits, the way they do and think things, to dissipate what is familiar and accepted, to re-examine rules and institutions and on the basis of this re-problematization (in which he /the intellectual/ carries out his specific task as an intellectual) to participate in the formation of a political will (in which he has his role as citizen to play).” (Foucault: Politics, philosophy, culture, s. 265).

Så vem är jag? Det är ingenting jag någonsin har kunnat sätta fingret på och säga This is it!, Detta är jag. Klappat och klart, för evig tid.

När jag var i tonåren (en förvirrad tid, tonåren) läste jag Gides Falskmyntarna och studsade inför ett stycke där:

”Ibland förefaller det mig som om jag i själva verket inte lever utan bara inbillar mig vara till. Vad jag har svårast att fatta är min egen verklighet. Jag glider ständigt mig själv ur händerna, och då jag iakttar mina handlingar förstår jag inte riktigt att den person vars handlingar jag iakttar kan vara densamma som iakttagaren. Jag förvånar mig och anser det omöjligt att samma människa på en gång kan spela båda rollerna.” (s. 67)

Tonåren var som de var, förvirrande, vände det mesta upp och ned, ingen kontroll över hormoner och armar och ben och annat.

Det var länge sedan jag var tonåring. Men jag känner fortfarande igen den jag var då, kommer fortfarande ihåg hur det var; kanske för att jag understundom, ganska ofta, upplever samma förvirring nu som då.

Hos Montaigne, som jag läste för inte så länge sedan, mötte jag den där osäkerheten på nytt:

”Jag, som inte ägnar mig åt något annat, finner i detta studium av mig själv ett så oändligt djup och en sådan oändlig, skiftande mångfald att den enda avkastningen av denna lärotid är att jag inser hur mycket jag har kvar att lära mig.” (d. 3, s. 421)

Att möta Montaigne var som att möta en kär gammal vän. Och en påminnelse om att det aldrig upphör att gunga under fötterna. Inte innan man dör i alla fall.: ”Dragen i mitt porträtt är inte vilseledande, även om de växlar och skiftar. Världen är en evig gungbräda. Allt i den gungar oupphörligt: jorden, Kaukasus klippor, Egyptens pyramider – de gungar allmänt och de gungar särskilt. Själva beständigheten är inget annat än en långsammare gungning.” (d. 3, s. 39f.)

I en tid där ”livsvisdomen” tar sig formen av manualer skrivna på barnspråk (”10 enkla steg mot lyckan på enklaste sätt, utan ansträngning och på kortast möjliga tid”) är Montaigne (död 1592) en lisa för själen.

Växlade in på Dagens konflikt, en ny nättidning.

” Dagens Konflikt är en nättidning, från Tankesmedjan Konflikt, som samlar en bred och ifrågasättande vänster. Här kommer du att ta del av initierade analyser, essäer, upprop och debattartiklar med fokus på arbetarklassens liv och verklighet i dagens Sverige. Här ryms tankar och åsikter om vad arbetarrörelsen och vänstern gör för att flytta fram sina positioner men också vad näringslivet och högern gör för att krympa vår möjlighet att leva värdiga liv.”

Så skriver dom. Fint formulerat. Och ändå, eller kanske just därför, smakar alltsammans vattvälling. Exempelvis blir jag alltmer fundersam över huruvida det är möjligt att flytta fram några positioner genom att prata om ditten eller datten. Faktiskt tror jag att det är en modern myt att vi skulle ha lättare att prata om saker och ting, att utrymmet av någon anledning blivit större, att folk lyssnar bättre, förstår mer, är mer upplysta, mer toleranta, att tiden i sig skulle vara mer upplyst etc. Eller att motståndet skulle vara mindre.

Tyckte annars, i förstone, att det här var väl ett bra initiativ. Drabbades sedan av något som bara kan kallas för leda, vilket förvånade mig själv. Men det är det där med ”vi inom vänstern” och ”vi socialister” – det där har jag hört för ofta, små snälla ”kom-igen-dunkar” i ryggen. Lite gulligt på nåt sätt. Och så det där med att diskutera och prata. Igen och igen. Prata fint dessutom. Akademiskt liksom. Vällovligt. Kanske. Eller bara ännu en energitjuv.

Men … Som sagt blev jag själv förvånad över min reaktion. Och att alltsammans får mig att tänka: För tusan, ge mig ett parti att gå med i! Så har jag inte tänkt på länge och det var något av en uppenbarelse.

Montaigne, även med honom kan man umgås.

Han i sin tur vill umgås med sig själv. Ett försök att finna balans, något att vila i; en väg bort från ytlighet, roll- och dubbelspel, falskhet, maktstrategier (allt det där).

Någon ”vila” finner han dock inte. Själen vägrar lägga sig till ro, den låter sig inte tyglas: Montaigne tror att han gör sin själ en tjänst när han försöker ”låta den vara i fullständig overksamhet, låta den sköta sig själv, dröja i sig själv och vila i sig själv.” Själen vill något annat, den ”beter sig som en förrymd häst och bekymrar sig hundra gånger mer om sig själv än den tidigare har brytt sig om andra. Den framföder för mig så många chimärer och fantastiska monster, det ena efter det andra, utan mönster och mening, att jag för att begrunda deras fånighet och besynnerlighet i lugn och ro har börjat teckna ned dem, i förhoppningen att jag med tiden ska få själen att börja skämmas över det. ” (d. 1, s. 46). Detta återkommer han ständigt till, ju mer man stirrar desto oklarare blir det man stirrar på, det som en gång var säkert visar sig vara säkert av en enda anledning: man ägnade det ingen tanke, tog det för givet: ”Jag har aldrig sett något mera uppenbart monstruöst och mirakulöst än mig själv här i världen. Med vanan och tiden blir man förtrogen med allt märkligt, men ju mer jag umgås med mig själv och ju mer jag lär känna mig själv, desto mer förbluffas jag av över min formlöshet och desto mindre förstår jag mig själv.” (d. 3, s. 355f.).

Som Starobinski uttrycker det i Montaigne i rörelse: ”Göra sig till åskådare av världen och granska sig själv. Det eftersträvade målet är enhet, ordnat liv. Ny tillägnelse. Men paradoxalt nog blir resultatet det motsatta. Enheten ryker. Den inre scenen blir oordnad.” (s. 41).

Själen slinker ur näven:

”Jag fångade en räv dag

Men räven slank ur näven.

Jag är lika glad för det.

Gladast är dock räven!”