Arcadia

Jul.

En kompis berättade en gång att han funnit en intressant souvenir i Thailand när han landat där vid juletid: En korsfäst jultomte. Ingenting tydde på att den thailändare som tillverkat denna souvenir hade någon ironisk baktanke. Han eller hon trodde att det var detta det gick ut på, vår julafton: Hyllandet av en korsfäst jultomte. Och han eller hon hade inte alldeles fel.

En svensk julafton är en märklig företeelse. Tomtar (somliga röda med vitt skägg, somliga grå med grått skägg = vättar?), renar, änglar, julgran med röda och blå plastkulor, skinka, sill, brännvin, whisky, glögg, stress, konsumtion, jesusbarn och tre vise män (fast det där är på utgående). Och så Kalle Anka!

Det finns mycket som är trevligt. Att träffas, att ge bort.

Inramningen är dock fullständigt obegriplig. Och, det är jag övertygad om, denna obegriplighet, lika lite som all annan obegriplighet, är värst nyttig i längden.

För att det uppstår ett hål, ett hål utan botten. Och när någonting, som just julafton, upplevs som viktigt fast man inte kommer ihåg, eller vet, varför – ja, då blir det besvärligt. Ett erfarenhetsvakum kanske.

För närvarande, möjligtvist alltför stinn på grund av julbordsrester och brännvin (Burp!), kommer jag inte längre här. En dikt av Henrik Nordbrandt duger gott att sätta punkt med för tillfället:

”Sök ingen sanning här. Dessa dikter är handens verk
Som den rörde sig några dagar i november, eller skälvde,
Påverkad av sin ägares humör, kaffe, cigaretter, vin,
Molnen över dalen, vänners död och meddelanden om krig.”

Den fyrradingen avslutar Nordbrandts diktsamling Handens skälvning i november.
Men eftersom det ibland är svårt att sluta hittar jag genast en annan fyrrading:

”På en rad framför jag ett påstående.
På nästa motsäger jag det.
Dock är bägge rader lika sanna,
Eftersom det är Världen, som styr min hand.”

Det där känner jag igen och jag tänker Så är det (ta mig fan!). Fast man kan aldrig så noga veta. Kanske är detta blott en gardering, en undanflykt, ett sätt att vika undan. Vet faktiskt inte. Och märk att jag här talar om mig själv, funderar över mig själv (och låter Nordbrandt vara i fred).
Som min far brukade säga: Det är inte så alldeles lätt att leva. Men man får bemöda sig ändå.

I år har jag läst två underbara (det där ordet känns ovant och klumpigt pretentiöst, men jag kommer inte på något bättre) böcker: Saturnus ringar av W. G. Sebald (som jag läste på engelska i fjol) och Allt är vind av J. M. G. Le Clézio. Detta händer absolut inte varje år, att jag läser en underbar bok. Två dessutom! Faktiskt har det hänt alltmer sällan sedan den dag jag fyllde fjorton eller femton. Ibland, oftast, kan det vara svårt att säga vad det är som gör dem underbara. Vi kanske, kanske inte, återkommer till detta. Risken finns. Till dess bara ett citat ur Le Clézios bok:

”Han kände också en gammal kvinna som hela sitt liv varit kokerska på hotell Coburg Court i Kensington och som hade fått sparken när hon började förväxla socker och salt och gurkor och zucchini. Hon gick omkring med ett rep i korridoren. Jean frågade vad hon skulle ha det till. ‘Jag behöver det när jag lagar mat’, svarade hon och såg på honom med gåtfull min. ‘När jag är full sätter jag fast repet i taket för att inte ramla över grytan.’ Det var logiskt.”

Kärlek och poesi. Det finns beröringspunkter. Inget av begreppen mår dock bra av att snävas av och begränsas. Poesi är inte liktydigt med ”skirhet” och snygga rim och kärlek är inte liktydigt med Mitt livs novell.

Surrealisterna (exempelvis) talade mycket om poesi och kärlek. Men de, surrealisterna, blir onödigt svåra att förstå (och väldigt begränsade) om de båda begreppen görs till något att stoppa i små näpna flaskor med blommiga etiketter på.

”Det finns emellertid i kärleken”, skriver Aragon i Bonden i Paris, ”i all kärlek, vare sig det är en fysisk furie eller ett spöke eller ett strålande snille som viskar till mig ett namn som är som renheten, så finns det likväl i kärleken en laglöshetens princip, en okuvlig innebörd av förbrytelse, ett förakt för det förbjudna och en smak för det omstörtande. Ni kan alltid ange gränserna för era bostäder för denna hundrahövdade lidelse eller anvisa den några palats: den kommer alltid att dyka upp någon annanstans där ingenting gjorde den väntad, där dess prakt är ett rasande angrepp.”

Kärleken bryter med konventionerna, hoppar bock över ”rim och reson”, överraskar och vänder upp och ned, går rakt på och rätt in. Som poesi. På sätt och vis. Surrealisterna gillade det där. En planerare och en definitionsmakare gör det inte.

”Om det vi kallar poesi kallades något annat,

t.ex. ‘chan’, borde det bli åtskilligt lättare. En plötslig

okommunicerbar klarhet. Just detta och ingenting annat.

Ingen marknad, men avlägsna hierarkier.” (Gunnar D. Hansson)

Ok (vi snubblar vidare). Att säga att poesi är någonting svårförståeligt, någonting svårförklarat, är möjligtvist sant. Vilket jag i så fall upplever som positivt. Än bättre är att poesi är något svårdefinierbart. Poesi är därmed ett kryphål, en möjlig väg bort från definitionsiver och enkel förståelighet.

Jag önskar inte bli definierad, absolut inte klassificerad, katalogiserad. Alla möten, med ”den andre”, innebär av nödvändighet ett mått av definiering, av strukturering; man vill helt enkelt skaffa sig någon hum om vad man har framför sig. Efter fler möten, om de har någon form av kvalitet, kan man börja gå ifrån definitionerna och ta varandra för vad man är (ehuru oklart vad).

Värre är det med en annan form av definitioner, de från ovan komna. Här finns observation, men väldigt lite, kanske ingen, dialog. Här finns blott önskan att göra mig beräkningsbar, förutsägbar, planeringsbar; en önskan att göra mig till ett med definitionen. Det handlar om ordningsföljd förmodar jag. Det vore acceptabelt om definitionerna kom först och därefter planeringen, utifrån folks behov så att säga. Men om planen kommer först, om planen således präglar definitionerna, istället för tvärtom – ja, då är ramarna lagda och det blir tal om anpassning och utgallring.

”Fienden begagnar slagord och kallar mig ‘filosof’:

Gud skall veta, att jag ej är det, som han kallar mig.

Men då jag nu har kommit in i detta sorge-näste:

Så strunt i den saken. Jag vet ej ens, vem jag själv är.”

Omar Khayyam: Rubaiyat (s. 130)

Under senare år (10-15?) har jag blivit alltmer fascinerad av poesi. Fascinerad, inte ”intresserad” – ”intresserad av poesi” vet jag inte riktigt vad det innebär.

Uttryckssättet, det fascinerar mig. Att så mycket tillåts hänga i luften, att så mycket lämnas åt läsaren (att ”förstå”, att ”begripa”), att så mycket gåtfullhet lämnas kvar, att allt inte förklaras (i ur och skur). Det personliga i uttryckssättet, det som griper, och griper oöverlagt, en annan person just för att det är personligt – en form av intimitet, bara den som skrev och jag, jag är ensam om detta. Inga krav på att jag skall förstå, inga förhör och jag tillåts förstå på mitt sätt, utifrån mig själv, den eventuella anklangen finns blott hos mig själv. Detta finner jag fascinerande.

Det gives ett utrymme, ett intimt, personligt utrymme, där man kan lägga till och in någonting själv.

Detta gives dock inte alltid, faktiskt långtifrån, mycket går mig ytterst omärkligt förbi, som om det aldrig funnits, aldrig existerat. Det handlar i mångt om mycket om ögonblick, om ett möte. Men just de där ögonblicken, det där mötet – ja, djävlar, det är väl värt det!

Å andra sidan:

Under en tid, av och till, har jag vänt och vridit på boken Senecaprocessen av Gunnar D. Hansson. Varför vet jag inte riktigt. Det är absolut inte för att den slog mig i huvudet med en insikt eller något liknande när jag öppnade den första gången. Mer någon form av krypande känsla av att den vore värd att ta till sig. Ett arbete således, inte någon blixt från ovan.

Å andra sidan igen:

Det var ändå som så, finner jag nu, när jag funderar över saken, att den slog an redan från början, lite grumligt, men ändå. Den första dikten, Det sker här, allra första raderna:

”Det sker här och ingen annanstans

på utsidans insida,

och här är någon annanstans

med andra insidor i ramar.

Hur tiden räknas är en lokal angelägenhet

intimare än det var tänkt,

inte fler anekdoter än förr

och närmare kollapsen.

Man behöver inte stirra så stint,

det här är inte någon annans liv

någon annanstans.

Liv kunde bara blåsa iväg,

hon hade varit död i tjugotvå år

och kom en kväll och hälsade på

utan versaler: hej.”

I Aftonbladet den 23/8 myntar John Berger ett begrepp som åtminstone för mig är nytt: ”Erfarenhetsvakum”. Detta är något som är ”omsorgsfullt konstruerat”, och alltså inget som ramlade ned från himmelen en dag i augusti, och är ”vad som återstår sedan den levda erfarenheten tömts ut” och ”innebär ett grällt förnekande av det som vi i märgen känner är verkligt.”
En förlust av klangbotten, av en yta att slå an mot, av referensramar; en försvagning av förmågan att ta emot intryck och göra något åt och av dem. Susan Sontag slås av en liknande tanke när hon bläddrar i en bok med fotografier från ett svunnet Italien: ”Det är djupet i en hel kultur, en kultur av ojämförlig värdighet och doft och format som har tunnats ut, utsuddats, konfiskerats. För att ersättas av en kultur där tanken på djup är meningslös. Som inte är avsedd att genomströvas. Som blir en abstraktion. Som ska ses som en bild. Ses från luften …” (Där tonvikten ligger, s. 271)

I Andrew Merrifields personliga biografi över Debord (Guy Debord, Reaktion Books, 2005) är denna känsla av saknad och förlust, sammanflätad med en stor sorgsenhet vad gäller effekterna av och orsakerna till denna känsla, starkt närvarande. I en intervju försöker Merrifield (som även han bosatt sig på den franska landsbygden) förklara vad det var som fängslade honom när han på 1980-talet snubblade över Debords La société du spectacle (1967, på svenska med titeln Skådespelssamhället (Daidalos, 2002):
”At the time, I felt ill suited and ill equipped for the world I was coming of age in. Then, zap, Debord’s little masterpiece fell into my lap. Even though I didn’t get it all at first, bit by bit, thesis by thesis, I devoured it, and it devoured me, helping me learn why, exactly, I felt so ill suited for a normal life; the lesson would never be forgotten.”

I samma intervju nämner Merrifield att han planerar en bok om John Berger (det visar sig att de bor inte värst långt ifrån varandra) och jag snubblar strax efter att jag läst denna intervju över en artikel av Merrifield om Berger, The Flight of the Blackbird: Aboard John Berger’s Motorbike, som jag läser med stort och igenkännande intresse en stillsam söndag i december: “It always struck me that people who read Berger, who love him and his words, are searching for something like that, searching for a deeper, richer meaning to the world, to their world. That’s why his words strike a cord, grab you by the collar, force you to join in.”

Tam-tam säger trummorna. Ibland känns det verkligen som att man kopplar upp sig!

”Här på jorden söker människor efter det sköna eftersom skönheten vagt påminner dem om det goda. Den är enda anledningen till att det finns estetik. Estetik påminner oss om något som försvunnit.”

Så säger en av karaktärerna i John Bergers bok Till bröllopet. Att läsa John Berger gör mig ofta ledsen. Ledsenheten kommer motståndslöst, utan att jag kan göra något åt den. Det är klangen, en djup malmklang, av saknad som gör det.
Berger berättar något som jag dunkelt anar att jag borde veta och, än mer oroande, något som jag lika dunkelt anar att jag faktiskt vet, eller åtminstone någon gång visste; han lodar något inom mig, något som höljts över eller trängts undan. När jag började läsa honom upplevde jag något som liknade skam inför denna starka känsla av saknad; för att känslan av någon anledning inte kändes passande, som om den hade en anstrykning av något snedvridet, något perverst, och att den av den anledningen skulle döljas och tryckas ned.
Känslan är fullt jämförbar med den känsla jag ibland märker hos en del äldre personer som berättar något viktigt och upptäcker att den mycket yngre mottagaren inte har en aning om någonting av det personen vill förmedla. I deras ansikten kan man då se en sorg, ibland följt av ett uttryck som säger ”Jag tycker synd om dig”.
När jag läser en del av Bergers skönlitterära verk, som En gång i Europa, Gräs och rötter eller Syren och Flagg, kan denna ledsenhet bli nästan överväldigande. Känslan av saknad och förlust finns även starkt närvarande i hans mer essäliknande verk, men den utgör då ofta det nav utifrån vilket essäerna utgår och blir på så sätt något att resonera utifrån.
Mycket hos Berger handlar om att se och om att reagera och om att göra detta och att göra det utan inlärda skygglappar. Som han skriver i Fickor av motstånd (Ordfront, 2002; s. 198):

”Över hela världen är de mediala nätverken i dag i full färd med att byta ut verkligheten mot lögner. Inte i första hand politiska eller ideologiska lögner (de kommer senare), utan visuella, konkreta lögner om vad människan och naturen egentligen består av. Alla dessa lögner mynnar ut i en jättelik falsk föreställning: antagandet att livet självt är en bruksartikel och att de enda som har råd att köpa det är de som förtjänar att göra det. De flesta vet att detta är falskt, men vi får sällan möjligheten att se oss själva göra motstånd mot denna föreställning. Det är då det kan hända att vi snubblar över en målning av Barceló. Föreställ er att den konkreta materiella världen (bestående av tomater, regn, fåglar, stenar, meloner, fiskar, ålar, termiter, mödrar, hundar, mjöldagg, saltvatten) plötsligt skulle göra uppror mot den ändlösa flod av bilder som sprider lögner om dem och i vilken de är fångna! Föreställ er hur de kräver tillbaka den frihet de berövats av all grammatisk, digital och visuell manipulation! Föreställ er ett de avbildades eget uppror!”

Berger bor sedan länge i en liten by på den franska landsbygden. Dit, till denna franska landsbygd, drog sig även Guy Debord tillbaks under de sista åren av sitt liv. De båda har dock fler beröringspunkter än så. Inte minst gäller det just den känsla av saknad och förlust som de båda förmedlar.

Ibland är det nödvändigt att börja om. När man börjat men tappat tråden och vill återfinna den, tråden. När det snott ihop sig. Då börjar vi, om vi kan, om, Och då har man redan gjort en del. En sorts återvinning m a o. Med hopp om att tråden inte nystar sig även denna gång. Vi försöker alltså på nytt och tar det sålunda från början.

Men: Jag är lat. Det tar inte emot att erkänna det, däremot känns det som ett stort steg att göra det, ungefär som att ”komma ut ur garderoben”. Att vara lat har något syndigt över sig, något, ja faktiskt, perverst. Åtminstone av den rådande diskursen att döma (fördömanden haglar för tillfället – det är en känslig tid att leva i).

Jag bör nog precisera mig: Jag är lat, dock inte alltid. Latheten är i vissa avseenden beroende på omgivningen. De gånger som jag försökt vara mindre lat och exempelvis närmat mig någon sammanslutning och därmed också tvingats närvara vid vissa möten och till yttermera visso tvingats lyssna till viktiga saker, har jag ofta, mer ofta än icke, drabbats av en form av svindel, en stark obehagskänsla. Inte alltid, men dock ofta. Inte av ångest, utan mer beroende på en stor tomhetskänsla. Kanske beror dock denna tomhetskänsla på lathet, man kan aldrig veta, lata människor är energiska på åtminstone en punkt: att hitta undanflykter.

Och, tack för dessa sammanträffanden!, just nu snubblar jag över ett citat av Janne Bergquist: ”Människan arbetar för att slippa arbeta. Rör hon sig inte mot det målet bör hon stanna upp och hålla överläggning.”