Ibland är det nödvändigt att börja om. När man börjat men tappat tråden och vill återfinna den, tråden. När det snott ihop sig. Då börjar vi, om vi kan, om, Och då har man redan gjort en del. En sorts återvinning m a o. Med hopp om att tråden inte nystar sig även denna gång. Vi försöker alltså på nytt och tar det sålunda från början.
Men: Jag är lat. Det tar inte emot att erkänna det, däremot känns det som ett stort steg att göra det, ungefär som att ”komma ut ur garderoben”. Att vara lat har något syndigt över sig, något, ja faktiskt, perverst. Åtminstone av den rådande diskursen att döma (fördömanden haglar för tillfället – det är en känslig tid att leva i).
Jag bör nog precisera mig: Jag är lat, dock inte alltid. Latheten är i vissa avseenden beroende på omgivningen. De gånger som jag försökt vara mindre lat och exempelvis närmat mig någon sammanslutning och därmed också tvingats närvara vid vissa möten och till yttermera visso tvingats lyssna till viktiga saker, har jag ofta, mer ofta än icke, drabbats av en form av svindel, en stark obehagskänsla. Inte alltid, men dock ofta. Inte av ångest, utan mer beroende på en stor tomhetskänsla. Kanske beror dock denna tomhetskänsla på lathet, man kan aldrig veta, lata människor är energiska på åtminstone en punkt: att hitta undanflykter.
Och, tack för dessa sammanträffanden!, just nu snubblar jag över ett citat av Janne Bergquist: ”Människan arbetar för att slippa arbeta. Rör hon sig inte mot det målet bör hon stanna upp och hålla överläggning.”
