Under senare år (10-15?) har jag blivit alltmer fascinerad av poesi. Fascinerad, inte ”intresserad” – ”intresserad av poesi” vet jag inte riktigt vad det innebär.
Uttryckssättet, det fascinerar mig. Att så mycket tillåts hänga i luften, att så mycket lämnas åt läsaren (att ”förstå”, att ”begripa”), att så mycket gåtfullhet lämnas kvar, att allt inte förklaras (i ur och skur). Det personliga i uttryckssättet, det som griper, och griper oöverlagt, en annan person just för att det är personligt – en form av intimitet, bara den som skrev och jag, jag är ensam om detta. Inga krav på att jag skall förstå, inga förhör och jag tillåts förstå på mitt sätt, utifrån mig själv, den eventuella anklangen finns blott hos mig själv. Detta finner jag fascinerande.
Det gives ett utrymme, ett intimt, personligt utrymme, där man kan lägga till och in någonting själv.
Detta gives dock inte alltid, faktiskt långtifrån, mycket går mig ytterst omärkligt förbi, som om det aldrig funnits, aldrig existerat. Det handlar i mångt om mycket om ögonblick, om ett möte. Men just de där ögonblicken, det där mötet – ja, djävlar, det är väl värt det!
Å andra sidan:
Under en tid, av och till, har jag vänt och vridit på boken Senecaprocessen av Gunnar D. Hansson. Varför vet jag inte riktigt. Det är absolut inte för att den slog mig i huvudet med en insikt eller något liknande när jag öppnade den första gången. Mer någon form av krypande känsla av att den vore värd att ta till sig. Ett arbete således, inte någon blixt från ovan.
Å andra sidan igen:
Det var ändå som så, finner jag nu, när jag funderar över saken, att den slog an redan från början, lite grumligt, men ändå. Den första dikten, Det sker här, allra första raderna:
”Det sker här och ingen annanstans
på utsidans insida,
och här är någon annanstans
med andra insidor i ramar.
Hur tiden räknas är en lokal angelägenhet
intimare än det var tänkt,
inte fler anekdoter än förr
och närmare kollapsen.
Man behöver inte stirra så stint,
det här är inte någon annans liv
någon annanstans.
Liv kunde bara blåsa iväg,
hon hade varit död i tjugotvå år
och kom en kväll och hälsade på
utan versaler: hej.”
