pict0088.jpg“Om det vi kallar poesi kallades något annat,

t.ex. ‘chan’, borde det bli åtskilligt lättare. En plötslig

okommunicerbar klarhet. Just detta och ingenting annat.

Ingen marknad, men avlägsna hierarkier.” (Gunnar D. Hansson)

Ok (vi snubblar vidare). Att säga att poesi är någonting svårförståeligt, någonting svårförklarat, är möjligtvist sant. Vilket jag i så fall upplever som positivt. Än bättre är att poesi är något svårdefinierbart. Poesi är därmed ett kryphål, en möjlig väg bort från definitionsiver och enkel förståelighet.

Jag önskar inte bli definierad, absolut inte klassificerad, katalogiserad. Alla möten, med “den andre”, innebär av nödvändighet ett mått av definiering, av strukturering; man vill helt enkelt skaffa sig någon hum om vad man har framför sig. Efter fler möten, om de har någon form av kvalitet, kan man börja gå ifrån definitionerna och ta varandra för vad man är (ehuru oklart vad).

Värre är det med en annan form av definitioner, de från ovan komna. Här finns observation, men väldigt lite, kanske ingen, dialog. Här finns blott önskan att göra mig beräkningsbar, förutsägbar, planeringsbar; en önskan att göra mig till ett med definitionen. Det handlar om ordningsföljd förmodar jag. Det vore acceptabelt om definitionerna kom först och därefter planeringen, utifrån folks behov så att säga. Men om planen kommer först, om planen således präglar definitionerna, istället för tvärtom – ja, då är ramarna lagda och det blir tal om anpassning och utgallring.

 

“Fienden begagnar slagord och kallar mig ‘filosof’:

Gud skall veta, att jag ej är det, som han kallar mig.

Men då jag nu har kommit in i detta sorge-näste:

Så strunt i den saken. Jag vet ej ens, vem jag själv är.”

Omar Khayyam: Rubaiyat (s. 130)