Kärlek och poesi. Det finns beröringspunkter. Inget av begreppen mår dock bra av att snävas av och begränsas. Poesi är inte liktydigt med ”skirhet” och snygga rim och kärlek är inte liktydigt med Mitt livs novell.
Surrealisterna (exempelvis) talade mycket om poesi och kärlek. Men de, surrealisterna, blir onödigt svåra att förstå (och väldigt begränsade) om de båda begreppen görs till något att stoppa i små näpna flaskor med blommiga etiketter på.
”Det finns emellertid i kärleken”, skriver Aragon i Bonden i Paris, ”i all kärlek, vare sig det är en fysisk furie eller ett spöke eller ett strålande snille som viskar till mig ett namn som är som renheten, så finns det likväl i kärleken en laglöshetens princip, en okuvlig innebörd av förbrytelse, ett förakt för det förbjudna och en smak för det omstörtande. Ni kan alltid ange gränserna för era bostäder för denna hundrahövdade lidelse eller anvisa den några palats: den kommer alltid att dyka upp någon annanstans där ingenting gjorde den väntad, där dess prakt är ett rasande angrepp.”
Kärleken bryter med konventionerna, hoppar bock över ”rim och reson”, överraskar och vänder upp och ned, går rakt på och rätt in. Som poesi. På sätt och vis. Surrealisterna gillade det där. En planerare och en definitionsmakare gör det inte.
