Jo, jo. Historien är viktig. Och att berätta är viktigt. Visst är det så. Sådant sägs också, än här, än där. Av viktiga personer dessutom.
Det pratas så mycket. Samtidigt tycks det mig som om historien blir alltmer begränsad. Och berättandet likaså. Bara en viss historia, endast en särskild sorts berättelse. Och endast ett fåtal berättare, vederbörligen godkända av de som makten haver efter att ha slussats genom och stöpts av de rätta kanalerna (akademierna exempelvis).
Det blir retorik av alltsammans. Muzak. Reklamslogans. Tomma ord.
Så är det när klassklyftorna ökar och då de som försöker befästa sin överklasstatus hyser rädsla för sin egen skapelse. Ängslan, stor och fet ängslan.
Precis på samma vis som när detta etablissemang säger sig vilja värna om barn, skolelever, sjuka och gamla, men gör precis motsatsen i praktiken. Retorik och tomma ord.
Ungefär sådär kände och sa jag en kulen dag i januari 2008. Detta som replik på vad en kvinna vid namn Elida Olesen sade till mig. Nu upptäcker jag att hon, Elida Olesen, har en blogg även hon. Märkligt …
Historia. Och minne. Vad minns vi egentligen? Och varför just det? Eller: Varför tycks det endast vara vissa saker som är värda att minnas? Och, förresten, vem fasen bestämmer över minnet?
Litteratur handlar om minne. Sebald har rätt i det förståss. Utan minne ingen litteratur. Som han uttrycker det i en intervju:
”The moral backbone of literature is about that whole question of memory. To my mind it seems clear that those who have no memory have the much greater chance to lead happy lives. But it is something you cannot possibly escape: your psychological make-up is such that you are inclined to look back over your shoulder. Memory, even if you repress it, will come back at you and it will shape your life. Without memories there wouldn’t be any writing: the specific weight an image or phrase needs to get across to the reader can only come from things remembered – not from yesterday but from a long time ago.”
Och sedan finns det fabricerat minne, fabricerad historia. Som Eduardo Galeano uttrycker det med sedvanlig bisterhet:
”Makten använder inte sitt minne till att minnas, utan till att rättfärdiga. Den rättfärdigar fortbeståndet av sina privilegier genom att hänvisa till arvsrätten, den fritar de styrande från skuld och förser deras tal med alibin. Maktens minne, som enligt vad vi lärt oss i skolan och av massmedierna är det enda sanna, lyssnar bara till de röster som mekaniskt upprepar maktens egna självförhärligande litanior. Utan glömska, ingen straffrihet. Det finns framgångsrika länder och människor, och det finns misslyckade länder och människor. Det beror på att de effektiva förtjänar belöning och de odugliga förtjänar straff. För att illdåden ska kunna förvandlas till bragder måste nords minne skiljas från syds, kapitaltillväxten i nord måste skiljas från skövlingen av syd så att det inte ska gå att koppla ihop överflödet i norr med plundringen av syd. Glömska ska få oss att tro att rikedomen är oskyldig till fattigdomen, att rikedom och fattigdom alltid har funnits och alltid kommer att finnas, därför att Gud eller sedvanan har bestämt att så ska det vara.” (Bakvända världen, s. 37)
Korrespondenser. Sådana är fascinerande. Folk som , så att säga, dippar näsan i samma källor för att de söker svar på vissa frågor utifrån liknande frågeställningar och börjar sniffa sig fram på liknande stigar. Utan att ens vara medvetna om varandras existens.
Tag Walter Benjamin till exempel. På flykt undan nazisterna hamnar han i Lourdes. Bokslukaren Benjamin har då endast en bok med sig, nämligen Gondis, kardinalen av Retz, självbiografi (Esther Leslie: Walter Benjamin, s. 213). Denna bok beställde jag fram för en hel del år sedan från stadsbibliotekets gömmor, en förkortad utgåva på svenska. Anledningen till det var inte Benjamin utan Guy Debord. Gondi tillhörde Debords favoritlektyr. Han nämner Gondi i sin Panegyric och på många andra ställen.
Gondi var en av de ledande aktörerna under den serie inbördeskrig (”fronden”) som rasade i Frankrike under mitten av 1600-talet. Förmodligen har Anselm Jappe alldeles rätt när han i sin Debordbok hävdar att Debord var fascinerad av Gondi för att han tog del i komplotter, uppror och konspirationer inte på grund av personliga ambitioner utan av en lustfylld glädje i att ta del i och skapa nya situationer och sammanhang, att lägga mer ved på brasan så att säga: ”Retz was in the highest degree an embodiment of the baroque conception of the world as a great theater where one must play a part, strike the imagination, create dramatic effects, present what one has to say in an unprecedented way, and thus take center stage … ” (113)
Benjamin och Debord, det finns beröringspunkter. Exempelvis kan begreppet ”fantasmagori” som Benjamin använder (och som han fått från Marx) liknas vid begreppet ”skådespelssamhälle” som används av Debord (och andra situationister). Till detta återkommer vi alldeles säkert. Till dess denna kommentar av Debord rörande Gondi:
”At a critical moment in the troubles of the Fronde, Gondi, who had given such sterling proofs of his capacities in the handling of human affairs, notably in his favourite role of disturber of the public peace, improvised successfully before the Parlement the Paris a fine quotation attributed to a classical author, for whose name everyone vainly searched, but which could best be applied to his own panegyric: ‘In difficillimis Reipublicae temporibus, urbem non deserui; in prosperis nihil de publico delibavi; in desperatis, nihil timui.’ He himself translated it like this: ‘In bad times I did not forsake the city; in prosperous times I had no private interests; in desperate times I feared nothing.’ (Debord: Panegyric, 2004, s. 18)
Historien är viktig. Brukar det emellanåt hävdas. Oftast medelst brösttoner och inte utan viss aggressivitet. Det är viktigt att kunna sin historia. Brukar hävdas i samma brösttonart och det utan att någonsin närmare förklara vad som avses med det där sin. Folk i min närhet har t o m talat om vikten av att arbeta fram någon slags lista över ”historiska händelser särskilt viktiga att komma ihåg.” För närvarande pågår ett väldigt kanoniseringsarbete lite varstans och inom alla möjliga ämnen och jag tänker inte förfalla till samma låga nivå. Ändå kan jag inte sluta fundera över det där med historien och dess vikt och dess kanonisering; detta lätt nervösa arbete med att skapa abstraktioner höjda över allt egentligt mänskligt liv.
Ta historien om Yamit. I januari 1972 fördriver Israels armé tusentals lantbrukare och beduiner från nordöstra Sinai och förstör deras hem, skördar och brunnar för att ge plats åt 6 kibbutzer, nio byar och staden Yamit, byggen som finansieras av en stor mängd pengar från USA. 1982, som ett resultat av Camp David-förhandlingarna, drar sig Israel tillbaks från Sinai. På vägen därifrån förstör man omsorgsfullt allt som byggts upp på den från araberna stulna marken. Camp David resulterar dessutom i en fred med Egypten, som Israel, som nu inte längre hotas från två håll, utnyttjar till att invadera Libanon, ett krig som av Israel ges namnet ”Fred i Galileen.” (Noam Chomsky: The fateful triangle). Kommer sådan historiekunskap att ingå i kanon? Eller, för den delen, detta utdrag från en intervju med en israelisk soldat 1983:
”I was called up, sent to a training camp and then straight on to patrol Nablus, to chase demonstrating school girls. Then I was transferred to Beit Sahur [also in the West Bank], where we watched the beatings and the other ways in which the Arabs were maltreated. Then on to Yamit, into the war of Jews against Jews, against the opponents of the withdrawal. So you get hardened, and just as you have come to terms with it all you are sent off to Lebanon. Let me just throw a few names at you. Names like Beaufort castle, Ain-el-Hilweh, Damour. Do they mean anything for you? After that came al-Uzai, West Beirut. All the time there is shelling and shooting, there are dead and wounded. So you look in at your mates, you attend the funerals, and you feel increasingly empty inside. Everything passes you by. I have become totally insensitive, I am an emotional cripple … ” (Chomsky: The fateful triangle, s. 442f).
Libanon 1982. Libanon 2006. Vad ansågs historien lära ut däremellan? Och vad anses den lära ut nu?
Allt förstår man inte. Så är det. Men det innebär olika saker, det där ”att inte förstå.” Det handlar även om vilka chanser man ger sig själv ”att förstå”, det måste finnas en mottaglighet inte minst. En beredvillighet att ta emot. Detta om man vill ”förstå” något annat än det som bankats in i ens skalle hitintills. (I annat fall kan man ju lika bra parkera sig i soffan och orera över ditten och datten och se äckligt uppnäst ut).
Och, som sagt, ”att förstå” innebär inte ett och detsamma alltid.
”Att förstå” matematik är inte det samma som ”att förstå” poesi eller musik exempelvis. I det ena fallet förstår man ett logiskt samband. I det andra … Tusan vet faktiskt. För mig handlar det, när jag funderar över det, mer om just mottaglighet och beredvillighet, om att vara beredd att ta emot. Det måste finnas öppningar i båda ändarna, den givande och den mottagande. Och ordbruket är som alltid klumpigt; med ”öppningar” menar jag att den som befinner sig i andra änden, den ”mottagande”, måste vara deltagande, det måste skapas, sättas igång något även hos henne eller honom. Öppningen måste vara så stor. Annars är det inte lönt egentligen.
När jag nu lyssnar på John Surmans The spaces in between skriver jag detta. Musik av Burial gör något med mig, får mig med sig. När jag lyssnar på Miles Davis` On the corner sprätter varenda partikel i skallen åt fanders (eller någon annanstans).
Däremot, när jag någon gång inte lyckas undgå att lyssna till dagens populärmusik (den mal på, ständigt) drabbas jag av något som bra mycket liknar ångest. Här finns inga öppningar alls, här finns ängslig vånda istället, ångest, rädsla för att ”inte ligga rätt”, att inte vara anpassad tillräckligt, att inte ligga med magen i vädret tillräckligt, att inte vara bolaget till lags tillräckligt. Klaustrofobi. Paranoia. Ett pekfinger: ”Fy på dig! Inte tänka själv! Vik ner dig!”
Mycket lite av det som händer och sker händer och sker naturligt. (I skrivande stund är jag t o m osäker på vad som menas med detta: att något händer ”naturligt”).
Vad gäller vår livsvärld, den mänskliga, är detta särskilt sant. Ingenting händer av sig självt. Ingenting uppstår av sig självt. Det finns ingenting som väntar på att bli utrullat, det finns ingen plan. Endast i backspegeln ter sig allt följdriktigt, som en konstruktion, som ett bygge; B följer på A, C följer på B. Etcetera. Men i själva verket är det inte riktigt så. Framförallt är det som är inte så på grund av att det måste vara så, det som är är inte så som följd av någon slags förinskriven ordning; det som är är inte naturgivet. Dock kan man inte hoppa bock över det som är (och det som varit), det finns där och man måste räkna med det. ”Människan gör sin egen historia”, skrev Karl Marx och skyndade sig att lägga till: ”Men inte hur som helst.”
Medan jag skriver dessa ganska så banala rader, sneglar jag på en bok av Michael Steinberg: The fiction of a thinkable world med undertiteln body, meaning, and the culture of capitalism, utgiven av det föredömliga amerikanska förlaget Monthly Review år 2005 Detta tillhör de där böckerna som man kan gå runt och fundera över bra länge och för mig tar sådant längre tid än för de flesta.
Efter att ha läst denna bok framstår det jag skrev ovan som än mer självklart för mig. Och jag har även blivit ännu klarare över att det inte finns något som kan kallas ”naturligt”, ”naturgivet” eller ”normalt” (och när de termerna brukas görs det bra ofta utifrån vårt samhällssystems mått) vad gäller människan som individ och social varelse.
Jag tänker återkomma till Steinbergs bok vad det lider. Till dess detta längre citat:
”Our transformation is exactly what is called for in today’s human order; it both underpins and is maintained by the same structures of production that have made the world in the image of the market. The problem is not one of too much socialization, or of socialization to the wrong things, or of too great an involvement in the intoxicating spectacle of the modern media, or an manipulation of the contents of the media by governments or by corporate interests. It is that we are mutating into the species best fitted to the capitalist world, and enough remains of our old life that we find the process painful.” (s. 143)
Förra sommaren började jag, tack vare Susan Sontag, läsa W G Sebald. När jag läser Saturnus ringar på svenska upptäcker jag att även han refererar till Borges‘ berättelse om Tlön. Detta tycks mig aningen märkligt. Det tycks mig vara ett sammanträffande av närliggande slag som de korrespondenser Sebald har förmågan att registrera och reagera inför tvärs över tid och rum.
Vissa författare upplever jag en nästintill instinktiv samhörighet med när jag läser vad de skriver. Som om det verkligen handlade om en koppling mellan olika pannlober. De säger, nästan viskar, något till mig; det handlar om intimitet. Och det de säger till mig är, har jag ofta upplevt, något helt annat än vad de säger till någon annan.
Jag förmodar att det handlar om associationsbanor. Mycket av det jag läst av Sebald, och det som kanske mest fascinerar mig, är just hans sätt att associera. Ett besök i engelska Lowestoft får honom exempelvis att tänka på Joseph Conrad, som landade i Lowestoft på 1880-talet, och resulterar i ett längre, intressant avsnitt om just Conrad. Och härvidlag bör man naturligtvis komma ihåg att associationsbanor inte uppstår om det inte finns något att associera till; det måste helt enkelt finna något att koppla ihop med, något att koppla vidare utifrån.
Sebalds associationsbanor är alltsomoftast av det mörkare slaget, de slår mot baksidan, eller undersidan, av en kunskap som i brist på bättre ord kan kallas den gängse. Den undanträngda kunskapen, den undanskuffade, icke officiellt omhuldade kunskapen. Och den kunskapen är ofta just mörk. Som exempelvis de allierades bombmattor över Tyskland under Andra världskriget. Eller kroaternas, tyskarnas och österrikarnas övergrepp mot serberna under samma krig.
Vad som associeras med vad är naturligtvis inte oväsentligt. Om händelsen X kopplas ihop med Y eller A eller P har sin betydelse. Det handlar naturligtvis även vad man gör av, hur man går vidare utifrån, viss kunskap. Som exempelvis detta stycke ur Sven Lindqvists bok Nu dog du: ”När B-52orna lade ut sina bombmattor, fällde de ofta först sprängbomber för att ‘öppna strukturerna‘, sedan napalm för att bränna ut innehållet i dem och slutligen CBU-24 för att döda de människor som kom rusande för att hjälpa dem som brann. Stundom lämnade man kvar tidsinställda klasbomber för att döda också dem, som inte kom fram förrän faran, trodde de, var över.” (om USA och bombningarna av Vietnam)
Vad för slags erfarenheter drages av sådan kunskap? Vart går man efter att ha tagit del av den?
Stendhal skriver i Rött och svart om ”den av små penningintressen förpestade luften” som sticker i näsan (s. 12).
Jag läser om Skandiacheferna som tros ha låtit sina bonuspengar (av vilka de själva bestämda omfattningen) flyta in på konton i Jersey och Lichtenstein. Inga små summor: 40, 7 miljoner för den ene under tre år, 32 miljoner för den andre under två år (SvD Näringsliv 12/1 2008). Varifrån kom de pengarna? Jag läser också om att det tycks vara möjligt att köpa sig till goda skolbetyg i Sverige år 2008 (SvD Näringsliv 11/1 2008). Jag läser också om välbeställt folk som vill ha skattebidrag för att få sina stora villor städade och skatteavdrag för att skänka pengar till humanitärt bistånd. Naturligtvis, under iden, en mängd notiser om hur mycket diverse idrottsstjärnor (som av allt att döma inte är värst mycket ”stjärnor” heller) tjänar på att kicka på en boll, hoppa över en ribba – fullständigt löjliga summor!
Jo, de små penningintressena förpestar verkligen luften (alldeles säkert och även på andra sätt än vad Stendhal kunde tro).
Av olika anledningar får detta mig att tänka på något som Erich Auerbach skrev i Mimesis apropå just Rött och svart och det franska borgerskapet restauration efter revolutionen 1789.
”Men den bourbonska regeringens med otillräckliga medel företagna försök att återställa förhållanden som tiden slutgiltigt sprungit ifrån och händelserna och händelserna för länge sedan dömt ut skapar i de officiella och ledande kretsarna en atmosfär präglad av konvenans, av ofrihet och tvungenhet ( … ). I dessa salonger får man inte tala om det som intresserar alla människor: politiska och religiösa problem och följaktligen också de flesta litterära ämnen i samtiden eller det senaste förflutna är tabu, eller så får man lov att tala om dem i officiella fraser som är så förljugna att en människa med smak och takt helst undviker dem. ( … ) Medveten om att man själv inte längre tror på den sak man företräder och att den är förlorad i varje öppen debatt, föredrar man nu att bara tala om vädret, om musik eller om hovet; och man är nödgad att som bundsförvanter hålla till godo med snobbiga och korrupta personer ur nyrika borgerliga kretsar som med sin skamlöst lumpna nitälskan och ängslan för den orätt fångna förmögenheten fullständigt skämmer atmosfären i sällskapslivet. Så långt om tråkigheten.” (481)
Finns det något att förstå?
Sitter och slötittar på ekonominyheter på tv utan att orka registrera vilken kanal. Nyheterna är av det spasmodiska slaget och spottas fram av uppläsaren. Ett företagsövertag, en räntesänkning, en ung man från en eller annan bank kallas in som expert på ”det ekonomiska läget”. Samtidigt rullar en lång rad med siffror försedda med ett plus eller ett minus förbi i rutans nederkant. Än så går det upp, än så går det ned. ”Ekonomi”. Detta är alltså ”ekonomi”. Inte en endaste, aldrig så liten, knegare så långt ögat kan se. Ytterligt mystiskt alltsammans och presenterat utan något som helst sammanhang. Som om uppläsaren inte alls vet vad det är han läser upp.
Var tusan kommer alla dessa siffror ifrån? Från vad härstammar de, vad sätter fart på dem? Någon som säger sig veta viskar i mitt öra: Förväntningar! Det handlar om förväntningar! Vems förväntningar? Och på vad?
Ett par år därefter får Borges i sin hand ett verk på 1001 sidor med titeln A First Encyclopaedia of Tlön, vol XI, Hlaer to Jangr och finner tecken som tyder på att det finns fler volymer. Bakom detta väldiga bluffprojekt visar sig finnas ett hemligt sällskap med anor tillbaks till 1600-talet. I början av 1800-talet får detta sällskap stöd av en excentrisk amerikansk miljonär, som vidgar och lyfter projektet. År 1914 avslutas det 40:e och sista bandet i uppslagsverket. 30 år senare hittas detta 40-bandsverk i ett bibliotek i Memphis, Tennessee. Ett stort intresse för Tlön väcks plötsligt till liv. Det skrives och publiceras handböcker, manualer, essäer, artiklar och antologier om detta Tlön och 40-volymsverket ges ut i kompletta såväl som förkortade utgåvor. Verkligheten, eller rättare sagt uppfattningen av den, börjar snart nog ändra karaktär. Uppbyggnaden av språket börjar likna det tlönska språkets, historien börjar likna den tlönska: ”redan har ett fiktivt förflutet ersatt det andra förflutna i människors minnen och om det andra förflutna vet vi nu nästan ingenting med säkerhet – inte ens att det är falskt. Världen håller på att bli Tlön.”
