Arcadia

Just nu snubblar jag över en bloggtext som ägnas vår skolministers tydliga panikångest inför begreppet ”68:a”. Mina tankar sprätter iväg likt ostyriga hönor, nästan av sig självt, och jag känner att jag måste ordna upp det här nån gång.

40 år sedan. Jubileumsparty! Men mer än så dock, mer än ett jubileum (komplett med andaktsfulla tal och ren och skär Björklundsk ångest). Att den blinda vördnaden av USA och allt amerikanskt vittrade, att en annan värld, den tredje, kom i blickpunkten, frågan om imperialismen, ifrågasättandet av hävdvunna principer och fossiliserade auktoriteter. Och att gamla spöken riste dammet av sig. Som Marx, dadaister, surrealister, situationister, August Palm, en hel rad vildögda gamla anarkister, Lenin, Mao. En omladdning av ett radikalt projekt (inte märkligt då, att Björklund drabbas av ångest).

Samtidigt kom jag, aningen trött, att tänka på alla dessa begrepp som fladdrar omkring i etern. Varav vissa används till att dunka folk i skallen med. Som just ”68:a”. Men också ”feminism”, ”kommunism”, ”islam”. För att inte tala om ”Lenin” och ”Mao”. Begrepp som laddats med så hjärtskärande (falska) toner att folk får ont i magen bara stråken nuddar vid fiolen. Vilket är anledningen till att de blivit möjliga att använda som tillhyggen, att slå folk i skallen med. Vad som är innehållet i dessa till abstraktioner gjorda begrepp, ur vad, vilka förhållanden, de framfötts och utvecklats, har för länge sedan begravts under de ångestframkallande bilder de fåtts att exponera. De har tröskats, manglats, malts ned tills bara slamsorna återstår.

Så går det. Och allt snabbare så. Snart nog kommer det att vara stört omöjligt att föra en vettig diskussion om vad än det vara månde. För att inte tala om en dialog. Just för att allting är så att säga avgjort, eller uppgjort, på förhand. Vi kommer alla att yra runt som lallande fånar med gapande munnar som blåses än hit och än dit.

Vilket får mig att tänka på något som Andrej Bitov lät en av sina romanfigurer säga: ”Försök att lära en människa – inte insikten i sig själv utan en föreställning om att hon har insikt om det som sker och kan förstå det – det är ju ett fantastiskt pedagogiskt fenomen!” (Pusjkins hus, s. 82)

Och, förresten, vem vet, kanske …