Stendhal skriver i Rött och svart om ”den av små penningintressen förpestade luften” som sticker i näsan (s. 12).
Jag läser om Skandiacheferna som tros ha låtit sina bonuspengar (av vilka de själva bestämda omfattningen) flyta in på konton i Jersey och Lichtenstein. Inga små summor: 40, 7 miljoner för den ene under tre år, 32 miljoner för den andre under två år (SvD Näringsliv 12/1 2008). Varifrån kom de pengarna? Jag läser också om att det tycks vara möjligt att köpa sig till goda skolbetyg i Sverige år 2008 (SvD Näringsliv 11/1 2008). Jag läser också om välbeställt folk som vill ha skattebidrag för att få sina stora villor städade och skatteavdrag för att skänka pengar till humanitärt bistånd. Naturligtvis, under iden, en mängd notiser om hur mycket diverse idrottsstjärnor (som av allt att döma inte är värst mycket ”stjärnor” heller) tjänar på att kicka på en boll, hoppa över en ribba – fullständigt löjliga summor!
Jo, de små penningintressena förpestar verkligen luften (alldeles säkert och även på andra sätt än vad Stendhal kunde tro).
Av olika anledningar får detta mig att tänka på något som Erich Auerbach skrev i Mimesis apropå just Rött och svart och det franska borgerskapet restauration efter revolutionen 1789.
”Men den bourbonska regeringens med otillräckliga medel företagna försök att återställa förhållanden som tiden slutgiltigt sprungit ifrån och händelserna och händelserna för länge sedan dömt ut skapar i de officiella och ledande kretsarna en atmosfär präglad av konvenans, av ofrihet och tvungenhet ( … ). I dessa salonger får man inte tala om det som intresserar alla människor: politiska och religiösa problem och följaktligen också de flesta litterära ämnen i samtiden eller det senaste förflutna är tabu, eller så får man lov att tala om dem i officiella fraser som är så förljugna att en människa med smak och takt helst undviker dem. ( … ) Medveten om att man själv inte längre tror på den sak man företräder och att den är förlorad i varje öppen debatt, föredrar man nu att bara tala om vädret, om musik eller om hovet; och man är nödgad att som bundsförvanter hålla till godo med snobbiga och korrupta personer ur nyrika borgerliga kretsar som med sin skamlöst lumpna nitälskan och ängslan för den orätt fångna förmögenheten fullständigt skämmer atmosfären i sällskapslivet. Så långt om tråkigheten.” (481)
