images1.jpegHistorien är viktig. Brukar det emellanåt hävdas. Oftast medelst brösttoner och inte utan viss aggressivitet. Det är viktigt att kunna sin historia. Brukar hävdas i samma brösttonart och det utan att någonsin närmare förklara vad som avses med det där sin. Folk i min närhet har t o m talat om vikten av att arbeta fram någon slags lista över ”historiska händelser särskilt viktiga att komma ihåg.” För närvarande pågår ett väldigt kanoniseringsarbete lite varstans och inom alla möjliga ämnen och jag tänker inte förfalla till samma låga nivå. Ändå kan jag inte sluta fundera över det där med historien och dess vikt och dess kanonisering; detta lätt nervösa arbete med att skapa abstraktioner höjda över allt egentligt mänskligt liv.
Ta historien om Yamit. I januari 1972 fördriver Israels armé tusentals lantbrukare och beduiner från nordöstra Sinai och förstör deras hem, skördar och brunnar för att ge plats åt 6 kibbutzer, nio byar och staden Yamit, byggen som finansieras av en stor mängd pengar från USA. 1982, som ett resultat av Camp David-förhandlingarna, drar sig Israel tillbaks från Sinai. På vägen därifrån förstör man omsorgsfullt allt som byggts upp på den från araberna stulna marken. Camp David resulterar dessutom i en fred med Egypten, som Israel, som nu inte längre hotas från två håll, utnyttjar till att invadera Libanon, ett krig som av Israel ges namnet ”Fred i Galileen.” (Noam Chomsky: The fateful triangle). Kommer sådan historiekunskap att ingå i kanon? Eller, för den delen, detta utdrag från en intervju med en israelisk soldat 1983:
”I was called up, sent to a training camp and then straight on to patrol Nablus, to chase demonstrating school girls. Then I was transferred to Beit Sahur [also in the West Bank], where we watched the beatings and the other ways in which the Arabs were maltreated. Then on to Yamit, into the war of Jews against Jews, against the opponents of the withdrawal. So you get hardened, and just as you have come to terms with it all you are sent off to Lebanon. Let me just throw a few names at you. Names like Beaufort castle, Ain-el-Hilweh, Damour. Do they mean anything for you? After that came al-Uzai, West Beirut. All the time there is shelling and shooting, there are dead and wounded. So you look in at your mates, you attend the funerals, and you feel increasingly empty inside. Everything passes you by. I have become totally insensitive, I am an emotional cripple … ” (Chomsky: The fateful triangle, s. 442f).
Libanon 1982. Libanon 2006. Vad ansågs historien lära ut däremellan? Och vad anses den lära ut nu?