Korrespondenser. Sådana är fascinerande. Folk som , så att säga, dippar näsan i samma källor för att de söker svar på vissa frågor utifrån liknande frågeställningar och börjar sniffa sig fram på liknande stigar. Utan att ens vara medvetna om varandras existens.
Tag Walter Benjamin till exempel. På flykt undan nazisterna hamnar han i Lourdes. Bokslukaren Benjamin har då endast en bok med sig, nämligen Gondis, kardinalen av Retz, självbiografi (Esther Leslie: Walter Benjamin, s. 213). Denna bok beställde jag fram för en hel del år sedan från stadsbibliotekets gömmor, en förkortad utgåva på svenska. Anledningen till det var inte Benjamin utan Guy Debord. Gondi tillhörde Debords favoritlektyr. Han nämner Gondi i sin Panegyric och på många andra ställen.
Gondi var en av de ledande aktörerna under den serie inbördeskrig (”fronden”) som rasade i Frankrike under mitten av 1600-talet. Förmodligen har Anselm Jappe alldeles rätt när han i sin Debordbok hävdar att Debord var fascinerad av Gondi för att han tog del i komplotter, uppror och konspirationer inte på grund av personliga ambitioner utan av en lustfylld glädje i att ta del i och skapa nya situationer och sammanhang, att lägga mer ved på brasan så att säga: ”Retz was in the highest degree an embodiment of the baroque conception of the world as a great theater where one must play a part, strike the imagination, create dramatic effects, present what one has to say in an unprecedented way, and thus take center stage … ” (113)
Benjamin och Debord, det finns beröringspunkter. Exempelvis kan begreppet ”fantasmagori” som Benjamin använder (och som han fått från Marx) liknas vid begreppet ”skådespelssamhälle” som används av Debord (och andra situationister). Till detta återkommer vi alldeles säkert. Till dess denna kommentar av Debord rörande Gondi:
”At a critical moment in the troubles of the Fronde, Gondi, who had given such sterling proofs of his capacities in the handling of human affairs, notably in his favourite role of disturber of the public peace, improvised successfully before the Parlement the Paris a fine quotation attributed to a classical author, for whose name everyone vainly searched, but which could best be applied to his own panegyric: ‘In difficillimis Reipublicae temporibus, urbem non deserui; in prosperis nihil de publico delibavi; in desperatis, nihil timui.’ He himself translated it like this: ‘In bad times I did not forsake the city; in prosperous times I had no private interests; in desperate times I feared nothing.’ (Debord: Panegyric, 2004, s. 18)
