Historia. Och minne. Vad minns vi egentligen? Och varför just det? Eller: Varför tycks det endast vara vissa saker som är värda att minnas? Och, förresten, vem fasen bestämmer över minnet?
Litteratur handlar om minne. Sebald har rätt i det förståss. Utan minne ingen litteratur. Som han uttrycker det i en intervju:
”The moral backbone of literature is about that whole question of memory. To my mind it seems clear that those who have no memory have the much greater chance to lead happy lives. But it is something you cannot possibly escape: your psychological make-up is such that you are inclined to look back over your shoulder. Memory, even if you repress it, will come back at you and it will shape your life. Without memories there wouldn’t be any writing: the specific weight an image or phrase needs to get across to the reader can only come from things remembered – not from yesterday but from a long time ago.”
Och sedan finns det fabricerat minne, fabricerad historia. Som Eduardo Galeano uttrycker det med sedvanlig bisterhet:
”Makten använder inte sitt minne till att minnas, utan till att rättfärdiga. Den rättfärdigar fortbeståndet av sina privilegier genom att hänvisa till arvsrätten, den fritar de styrande från skuld och förser deras tal med alibin. Maktens minne, som enligt vad vi lärt oss i skolan och av massmedierna är det enda sanna, lyssnar bara till de röster som mekaniskt upprepar maktens egna självförhärligande litanior. Utan glömska, ingen straffrihet. Det finns framgångsrika länder och människor, och det finns misslyckade länder och människor. Det beror på att de effektiva förtjänar belöning och de odugliga förtjänar straff. För att illdåden ska kunna förvandlas till bragder måste nords minne skiljas från syds, kapitaltillväxten i nord måste skiljas från skövlingen av syd så att det inte ska gå att koppla ihop överflödet i norr med plundringen av syd. Glömska ska få oss att tro att rikedomen är oskyldig till fattigdomen, att rikedom och fattigdom alltid har funnits och alltid kommer att finnas, därför att Gud eller sedvanan har bestämt att så ska det vara.” (Bakvända världen, s. 37)
