Den Godot det väntas på kan mycket väl vara Gud (urmakaren) (även om Beckett någon gång sa att om han menat Gud hade han skrivit Gud). Eller, åtminstone, någon slags ordningsprincip, någon slags mening; varvid lugnet sänkte sig ned över nejden, alla visste vad det handlade om och gick ut på och ingen behövde längre snubbla och snava eller ta sig fram stödd på kryckor och ingen behövde längre dessa osäkra ord som inte sade någonting bestämt utan mestadels var till för att hålla tystnaden stången. Det väntas det på. Till dess ett fortsatt snavande etcetera.
Ändå finns det något som kallas ”ordning”, ett tillstånd att upprätthålla. Och det finns de som ser det som sin plikt att upprätthålla denna ordning; en, det vet alla, inte minst upprätthållarna, skör och ömtålig ordning som ofta kräver hårda nypor (ju skörare desto hårdare) för att hålla sig upprätt. Ordningen är skör, hotas ständigt från alla håll och är lättstörd som en gnällig gubbe. Ordningens upprätthållare måste vara vaksamma. Samtidigt är denna ordning gåtfull och nyckfull.
Emellanåt blir det för mycket. För mycket text, för mycket prat, alldeles för många bilder. Allt i flimmer-form, in – ut – förbi; det bara rullar på, susar förbi, ramlar ned; utan att någonsin falla på plats. I de lägena blir väldigt lite tänkt, än mindre skrivet. Åtminstone för mig. Nu bläddrar jag i Vårens böcker, Svensk bokhandels katalog. Och får, faktiskt, en illamåendekänsla i maggropen. Som att tvingas stoppa i sig alldeles för mycket alldeles för fort. Och svälja otuggat. Kanske borde jag läsa en av alla dessa må-bra-böcker (10 steg till ett bättre liv på kortast möjliga tid eller något liknande). Och finner att blotta tanken vållar mig ångest. Fast. En ny bok av Cormac McCarthy, han som skrev Blood Meridian – jo … En del annat också. Kanske Testamente av Rainer Maria Rilke (Ersatz förlag). Ett utdrag i katalogen tilltalar mig, kanske just för att jag känner mig som jag gör:
”Ingen ska någonsin få veta mer om detta än vad jag i stilla räkenskap nu anförtror dessa blad. Men innan jag eldar upp den lilla skrivboken i blått läder som jag hade med mig på resan, vill jag avlägga rapport om dess tillstånd. Knappt tre sidor i den är använda; men det som tätt fyller sidorna, jämte två adresser, gör de många tomma bladen så kusliga att jag kastar även dem i elden, som vore de besmittade. Innan jag förintar dem, och utan att ändra på det minsta, skriver jag nu ner vart och ett av dessa meningslösa ord som mitt då ännu dugliga intellekt upplöstes i när en främmande tyngd slog ned över det som en frätande syra.”
God‘s away, God‘s away, God‘s away on business. Sjunger Tom Waits. Beckett kunde ha sjungit något liknande. Många av hans gestalter vacklar omkring i det tomrum Gud, den Store Ordnaren, Marionettmästaren, lämnade efter sig när han gick under jorden. Ett exempel är naturligtvis Watt som inte alls kan få någon ordning på sina lemmar när trådarna klippts av:
”Watts sätt att förflytta sig, i östlig riktning till exempel, bestod i att vrida kroppen så långt som möjligt mot norr och samtidigt kasta ut högra benet så långt som möjligt mot söder, och sedan vrida torson så långt som möjligt mot söder och samtidigt kasta ut vänstra benet så långt som möjligt åt norr, och sedan återigen vrida bålen så långt som möjligt mot norr och kasta ut högra benet så långt som möjligt åt söder, och sedan återigen vrida bålen så långt som möjligt mot söder och kasta ut vänstra benet så långt som möjligt mot norr, och så vidare, om och om igen, många många gånger, ända tills han nådde sitt mål och kunde sätta sig ner. På så vis rörde han sig framåt i rak linje, med ett ben i taget, som en sengångare med huvudet före. Knäna höll sig alltid raka. De kunde mycket väl ha böjt sig, men så skedde inte. Inga knän kunde böja sig bättre än Watts, när de verkligen ville, det var inget fel på Watts knän, som det kanske kan förefalla. Men när de var ute och gick böjde de sig inte av någon dunkel anledning. Icke desto mindre sattes fötterna ner platt mot marken, klack och sula samtidigt, och lämnade den, för att utforska passagen genom luften, med tydlig motvilja. Armarna nöjde sig med att dingla, i perfekt samstämmiga pendlingar.” (Watt, s. 28f)
”Människan förlorar i vikt.” Det är nog sant. Och det finns en lång förhistoria, en pågående historia. En historia som till stora delar handlar om penningen. Faktiskt tycks det mig som om det nu inte går att läsa en enda tidningsartikel, titta på ett enda tv-program, lyssna på en enda politiker eller debattör utan att bli påmind, ja att bli påtvingad, itutad, insikten att allt handlar om pengar. Ingen artikel om vård av sjuka eller gamla utan en prislapp. Ingen artikel om en eller annan idrottare utan nämnandet av en penningsumma (oftast löjligt och upprörande hög i detta fall). Överallt denna prislapp, denna allt mindre subtila antydning, allt mer aggressiva pådyvlan av pengarnas allmakt. Fruktansvärt enerverande. Tråkigt. Vulgärt och dumt. Och alltsammans uppbackat av en välsmord och högljudd propagandaapparat (”reklamen”). Penningen i centrum. Inga andra gudar etc.
Vilket leder tanken till en ung Karl Marx:
”Shakespeare framhåller särskilt två egenskaper hos penningen:
1. Den är den synlige guden, förvandlingen av alla mänskliga och naturliga egenskap i deras motsats, tingens allmänna förväxling och förvandling; den förenar omöjligheter.
2. Den är människornas och nationernas allmänna hora, deras allmänna kopplare.
Penningens konvertering och förvandling av alla mänskliga och naturliga kvaliteter, dess förening av omöjligheter – dess gudomliga kraft – ligger i dess väsen som människornas alienerade, föryttrade och sig föryttrande artväsen. Den är mänsklighetens föryttrade förmögenheter.”
Eller: ”Privategendomen har gjort oss så dumma och ensidiga att ett föremål är vårt först då vi äger det, alltså då det existerar som kapital för oss eller när vi omedelbart besitter det, äter det, dricker det, klär oss i det, bor i det osv, kort sagt då vi brukar det. Och detta trots att privategendomen ser alla dessa former av besittningstagande som livsmedel medan livet, vars medel de är, är privategendomens liv, arbete och kapitalisering.” (Båda citaten från Marx´ Ekonomisk-filosofiska manuskript, 1844)
Människan FÖRLORAR I VIKT. Det är ett tema värt att återkomma till. Dock är det även värt att fundera över det vanvettiga tempot i Luckys monolog. I mitt minne dyker en passus från en bok av Ingjald Nissen, Psykopaternas diktatur från 1945, upp. Psykopaternas diktatur är naziväldet och som en starkt bidragande orsak till att nazisterna kom till makten ser författaren ett ytterst envetet arbete från dessa psykopaters sida på att hos vanliga människor injaga oro och ångest.
Detta genom att få dem att tappa fotfästet medelst ett bombardemang av intryck och kraftfullt utbasunerade propåer och budskap; ständigt utsätta dem för ett onormalt uppdrivet tempo; att hålla dem i ett tillstånd av otrygghet, osäkerhet och övervakning; aldrig låta dem slappna av; aldrig ge dem tid för eftertanke, lugn och ro.
En utmattning av psyket, tills detta psyke blir till en sladdrig trasa.
En liknande tanke återfinns i nedanstående citat, hämtat från Walter Benjamins trebandsverk Paris, 1800-talets huvudstad:
”En skarpsynt iakttagare sade en dag att det fascistiska Italien styrdes som en stor tidning och för övrigt även av en stor journalist: en idé om dagen, tävlingar, sensationer, en skicklig och enträgen orientering av läsaren mot vissa omåttligt överdrivna aspekter av det sociala livet, en systematisk deformering av läsarens omdöme för vissa praktiska ändamål. För att säga som det är: De fascistiska regimerna är publicistiska regimer.” Jean de Lignières (1936).
I Beckets pjäs I väntan på Godot kommer Pozzo in på scen ledandes Lucky i ett koppel. Lucky brister snart ut i en stammande monolog i ett onaturligt uppskruvat tempo. Människan FÖRLORAR I VIKT, utbrister Lucky. Och detta trots alla framsteg inom livsmedelsförsörjning och avfallsexploatering. Och trots, ramlar, snavar och stammar han vidare, ”den påtagliga utveckling som den fysiska utvecklingen kan uppvisa exempelvis inom den den fysiska utvecklingen som till exempel inom olika idrottsgrenar som som som som tennis fotboll löpning hundra meter löpning cykling simning ridning flygning orientering koncentrering tennis skridskoåkning på is skridskoåkning på asfalt liksom exempelvis tennis flygning eller olika sportgrenar som exempelvis vinstersport sommarsport …” (etcetera). Trots allt detta förlorar människan i vikt.
Till sist blir hans monolog för mycket för hans åhörare, Vladimir, Estragon och Pozzo, som kastar sig över honom med hugg och slag. Lucky slutar dock inte prata förrän Vladimir sliter bort hans hatt från hans huvud varvid han tystnar och faller omkull. Pozzo kastar hatten på marken och hoppar på den: ”Nu tänker han inte mera!”
” … jag kan inte fortsätta, jag måste fortsätta”, skriver Beckett i slutet av Den Onämnbare. De allra sista tre orden är ”jag ska fortsätta.” Lätt märkligt är att se de orden inleda en essä om Lenin av Savas Michael-Matsas. Essän finns i boken Lenin reloaded, towards a politics of truth (Duke University Press, 2007). Att läsa en bok om Lenin, en positiv sådan, utgiven år 2007 – det känns, ja absurt. Vilket alla författarna är införstådda med och därför inleder sina respektive essäer med att på ett nästintill aggressivt sätt hävda att Lenin inte är passé. Det gäller bara att ladda om honom. En anledning till detta finns i Michael-Matsas essä. För när den stora internationella och socialistiska Andra internationalen bryter samman inför Första världskriget och många socialister slöt upp bakom sina respektive nationers härskarklasser, börjar Lenin läsa Hegel. Detta för att förstå dialektiken och ladda Marx på nytt. För att slå en gnista, för att visa att människans handlingar har en betydelse, att det går att sätta en sten i rullning.
Han läser även Herakleitos och fastnar för av de fragment som finns kvar av hans tankegångar: ”The world, an entity out of everything, was created by none of the gods or men, but was, and is, and will be eternally living fire, regularly becoming ignited and regularly becoming extinguished.”
Beckett har faktiskt en lugnande effekt. Han sägs vara ”absurd”, men för närvarande finns det så mycket som verkligen är absurt. Så att läsa Beckett blir som att stryka en helande salva på såren. Eller något liknande.
Men det finns något mer än detta påstått absurda hos Beckett. Exempelvis:
Den isolerade individens totala oförmåga att greppa det som utspelar sig runtomkring honom eller henne och som därför inte kan bli något annat än en passiv åskådare. Medan tankarna aldrig upphör att kila runt inuti skallen utan att någonsin finna något att ta tag i eller gå vidare utifrån. Ofruktbarhet. Och därmed också blott en lekboll för andra krafter.
”Tyvärr är jag som alltid rädd för att gå vidare. För gå vidare, det betyder gå härifrån, hitta mig, tappa bort mig, försvinna och börja om, först okänd, sedan likadan som alltid, på en annan plats, där jag kommer att säga att jag alltid har varit, som jag inte kommer att veta något om och inte kommer att få veta något om eftersom jag är oförmögen att se, att röra mig, tänka, tala, men som jag så småningom trots dessa brister kommer att få veta något, precis tillräckligt för att den ska visa sig vara samma plats som alltid, den plats som tycks vara gjord för mig och som inte vill veta av mig, där jag tycks vilja vara och inte vill vara, välj själv, som antingen slukar mig eller spyr ut mig, vilketdera får jag aldrig veta, som kanske bara är insidan av min avlägset belägna skalle där jag tidigare gjorde mina irrfärder och nu är fast, förlorad genom min litenhet, eller bultar mot väggarna med huvudet, händerna, fötterna, ryggen, bröstet och hela tiden mumlar mina gamla historier, min gamla historia, som om det vore första gången. Det finns alltså ingenting att vara rädd för. Ändå är jag rädd, rädd för vad mina ord ska göra med mig, med mitt gömställe, än en gång. Finns det verkligen ingenting nytt som är värt ett försök?” (Den onämnbare, s. 23)
Att läsa Beckett är avkoppling. Vilket slår mig när jag sitter på tunnelbanan och läser om Den onämnbare. Becketts ord kilar runt i skallen, kliar lite här, kliar lite där. Hans personer säger någonting; nästan klart och tydligt till att börja med: ”Så här är det”, ”så här var det”. I och med att de uttalar sig, släpper ut orden genom sina munnar, blir de emellertid osäkra: Hm, jo, fast, kanske ändå inte. Som om själva detta att de överhuvudtaget säger någonting, att de påstår någonting, plötsligt förefaller dem väldigt och rysansvärt djärvt. Som att sticka ut huvudet genom fönstret och finna blåsten kall om öronen och därför hastigt dra in det igen.
Frågan är då varför denna läsning fungerar så avkopplande. Dels språket naturligtvis. Och så denna fundamentala osäkerhet, som dessutom växer ju mer man tänker, ju mer man pratar. Osäkerhet rörande allt från frågan om Guds existens till frågan om den egna existensen; för att inte tala om de åsikter man själv lägger fram, det man funderar över, det man för ett ögonblick tror sig kunna konstatera. Kontrasterar man denna osäkerhet med den påstridiga säkerhet som råder runtomkring i detta nu, exempelvis alla dessa uttalanden om ditten och datten som visar sig vara byggda på lösan sand och som snart upplöses i tomma intet trots alla de pukor och trumpeter med vilka de lanserades, ja då är det en ren lisa att läsa Beckett. Dessutom blir de där plattityderna som körs ned i halsen riktigt roliga. Eller, rättare sagt, man finner sig stå vid sidan av med ett litet leende på läpparna. Kanske är det det som är avkopplingen?
