” … jag kan inte fortsätta, jag måste fortsätta”, skriver Beckett i slutet av Den Onämnbare. De allra sista tre orden är ”jag ska fortsätta.” Lätt märkligt är att se de orden inleda en essä om Lenin av Savas Michael-Matsas. Essän finns i boken Lenin reloaded, towards a politics of truth (Duke University Press, 2007). Att läsa en bok om Lenin, en positiv sådan, utgiven år 2007 – det känns, ja absurt. Vilket alla författarna är införstådda med och därför inleder sina respektive essäer med att på ett nästintill aggressivt sätt hävda att Lenin inte är passé. Det gäller bara att ladda om honom. En anledning till detta finns i Michael-Matsas essä. För när den stora internationella och socialistiska Andra internationalen bryter samman inför Första världskriget och många socialister slöt upp bakom sina respektive nationers härskarklasser, börjar Lenin läsa Hegel. Detta för att förstå dialektiken och ladda Marx på nytt. För att slå en gnista, för att visa att människans handlingar har en betydelse, att det går att sätta en sten i rullning.
Han läser även Herakleitos och fastnar för av de fragment som finns kvar av hans tankegångar: ”The world, an entity out of everything, was created by none of the gods or men, but was, and is, and will be eternally living fire, regularly becoming ignited and regularly becoming extinguished.”
