Arcadia

I slutet av 1400-talet är Machiavelli en av de högsta ämbetsmännen i stadsstaten Florens. När en ny maktkonstellation tar makten i Florens, mister han sin position, anklagas för bedrägeri, fängslas och utsätts för tortyr. Bl a blir han utsatt för sk ”strappado” – med armarna bundna bakom ryggen hissas han upp mot taket och släpps rakt ned så att axlarna och armar går ur led.
Efter detta förvisas Machiavelli från Florens och tar sin tillflykt till sin fädernegård. Där börjar han läsa ännu mer än tidigare.
Vissa författare pratar och diskuterar han med, han umgås med dem, ställer frågor till dem och får ofta svar från dem. Så skriver han själv. I engelsk översättning: ”I enter the ancient courts of the men of antiquity where affectionately received by them I pasture on that food that alone is mine and for which I was born, where I am not too timid to speak with them and ask them about the reasons for their actions; and they in their courtesy answer me; and for hours of time I feel no weariness. I forget every trouble, I do not fear poverty, death does not dismay me; I transfer all of myself into them …”

Det som är är en tung, tung hand. Något klibbigt. Framställt som ödesbestämt, oemotståndligt, ofrånkomligt. Som om det som just nu är skulle finnas inskrivet någonstans i tidernas begynnelse; något naturenligt, naturligt, av naturen givet. Att allt som tidigare varit varit just för att framföda det som just nu är.

I mångt och mycket beror detta på ett önsketänkande från den välmående och tillfredställde – det som är är bra (för att det skänker mig välmående och tillfredställelse). Det är nu dessutom som så att det som är definieras av de välmående och tillfredställda. Till stor del för att systemet (det som ligger bakom det som är) belönar dem, gör dem välmående och tillfredställda. Vilket fungerar som ytterligare lök på laxen. Ett system, ett sätt att ordna och bestämma, skriver inte emot sig själv. Därav denna tonvikt på Acceptera, acceptera. Vilket gör den som talar emot, som inte accepterar, till en orosstiftare och en jobbig typ.

Detta förstärks av att det faktiskt inte är värst lätt att tänka nytt. Inte minst för att man för att tänka nytt, måste komma bort från det som är, den där tung-tunga handen. ”Svårt att sätta in nya tankar på plats”, skriver Henri Michaux. ”Svårt med substitueringen: de förutvarande och deras omgivning, där sedan länge, klamrar sig fast med det välkändas trygghet och list.

Lösgörandets svårigheter är större än sammanfogningens; alltför långvarigt känslosnärj. Hur göra?

Ibland incidenter av ett annorlunda slag, något som chockerar, river upp, kunde få en att flämta.

I händelse av bestående besvär, iakttag hur anmärkningsvärt väl tankar förmår avskärma. Du befinner dig i en lämplig karusell för studier av detta intressanta fenomen.”

(Ur: Stolpskott)

Favoritbibliotek: Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek (3)

”Nu fick jag klart för mig att icke sällan talar böcker om böcker, det vill säga att det är som om de talade sinsemellan. I ljuset av denna reflexion syntes mig biblioteket än mer oroande. Det var alltså skådeplatsen för ett långt och sekelgammalt mummel, för en omärklig dialog från pergament till pergament; alltså något levande, ett receptaculum för makter som icke kunde tämjas av ett mänskligt intellekt, en skattkammare av hemligheter som framsprungit ur otaliga intellekt och överlevat sina upphovsmän för att bli deras förmedlare.”

Så skrev Umberto Eco i Rosens namn. Jag fastnade för de meningarna och använde dem när jag på 1980-talet skrev en bok om Stockholms arbetarbibliotek.

Det existerar ett mummel här, ett ganska dovt och påträngande mummel som de som inte vill lyssna och inte ta in måste anstränga sig för att stänga ute. Vi som inte finner någon anledning till att stänga ute detta mummel kan istället lyssna till en upprörd Marx, en ännu mer upprörd Bakunin, en ilsken Louise Michel, en debatterande Olof Palme; från ena hörnet hörs Jean-Paul Sartre, från ett annat Rosa Luxemburg, från ytterligare ett annat håll Angela Davis, från översta hyllan skäller Che Guevara, nere från en golvhylla hörs Kata Dalström, från en gång mellan två fullbelamrade hyllor hörs larmet från ett, två, tre demonstrationståg …

Vad handlar då detta mummel om? Om ganska mycket och en hel del. En stor del av mumlet kan sägas utgöras av frågor och åsikter rörande arbetarrörelsens teoretiska och intellektuella innehåll. Dess strävan att förstå, förklara och ge uttryck åt en uppfattning av världen, varför vissa förhållanden råder och varför vissa förhållanden anses vara nödvändiga att göra någonting åt och vad som då måste göras, och vad som krävs, för att åtgärda dessa förhållanden. Detta då sett genom olika linser (anarkistiska, kommunistiska, socialdemokratiska … ). Detta medvetna arbete är teoretiskt och intellektuellt och det finner sitt utlopp i tidskrifter, böcker, pamfletter (och idag i stor utsträckning på ”webben”), i mångfärdigat material som de som skriver detta och de som arbetar i de olika organisationerna önskar sprida till så många som möjligt. För att de anser att dessa tankar är viktiga och därför bör komma så många som möjligt till del.

Mycket av detta material korresponderar med sina nära eller fjärran grannar. En skrift refererar till en annan skrift, en bok hämtar inspiration ur en annan, en tanke kritiserar en annan. Väldigt lite uppstår av sig självt, det handlar i viss utsträckning om ett kackel. Men även ett kackel kan vara utvecklande. Och sånt som under lång tid ansetts som dött och begravet, passé och överskridet, kan plötsligt visa sig vara bra mycket mindre dumt än vad man fåtts att tro. Om man läser det på nytt. Med friska ögon. Särskilt om man inte tror att det endast finns ett sätt att se på verkligheten och omgivningen. Utan istället tror att det spelar någon roll vad man plockar in i skallen och att man kan vinkla huvudet på olika sätt och således se världen ur olika synvinklar.

Vilket får mig att tänka på ett annat citat som jag använde mig av i den där boken om Stockholms arbetarbibliotek:

”Men med ens, eller så sakteliga, man kan inte säga när eller hur, vet de innestängda och de utestängda att dörrarna är låsta och att det varit på det sättet under en tid – ett år? – två år? – tio år? – ja, varit så sedan gammalt. Så här har det alltid varit, säger de som växer upp.”

(Eyvind Johnsson, Hans nådes tid)

Ord och meningar, innebörder och tankar, visioner och drömmar, går nämligen att glömma bort . Och återuppväcka.

Favoritbibliotek: Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek (2)

”Kamrater! Vi sakna tillgång på litteratur, vi sakna skolor, och om vi ägde dessa skulle vi sakna tid till läsningen och om vi äfven ägde allt detta skulle vi likväl nödgas taga lärarens omdömen färdiga till föga gagn för oss. Därför skall våra fackföreningar vara de skolor där man hufvudsakligast får erforderliga kunskaper genom det fria tankeutbytet. I dessa skolor samlas vi så snart en ledig stund gifves och sysselsätta oss där med allt, som kan bli föremål för menskliga tankar.”

Så skriver Frans Otto Björkman (1854-1913), Svenska järn- och metallarbetareförbundets förste heltidsanställde förtroendeman, i en skrift med titeln Något om fackföreningarnes ”skynda långsamt” år 1891. Jag tycker verkligen om det citatet. Det finns här en tanke och en tradition som ingår som ett fundament i arbetarrörelsens historia: Om vi inte lär oss själva kommer vi att förbli okunniga, om vi förblir okunniga kommer andra att styra oss.

Tanken kan tydligt avläsas i de diskussionsklubbar och bibliotek som under knappa förhållanden och mycken möda skapades av 1880- och 1890-talets fackföreningsrörelse. När flertalet av Stockholms fackföreningsbibliotek 1892 slås samman till ett, Stockholms arbetarebibliotek, finns tanken i högsta grad kvar.

Återkommande är nu även ett starkt behov av att påtala att detta arbetarbibliotek är skapat av och för arbetarklassen. Eller som det stod skrivet över ingången till arbetarbiblioteket under dess tid i Folkets hus: För arbetarne – genom arbetarne. Stockholms arbetarbibliotek var ett folkbibliotek, vid en tid Sveriges största. Alltså ett bibliotek öppet för alla och envar.

Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek uppstod där, inrymt i Stockholms arbetarbiblioteks lokaler i Folkets hus, redan från början genomträngd av denna tanke om ett självständigt och fritt kunskapsinhämtande och -utbyte, dessutom som ett resultat av den. För även denna historia, historien om arbetarklassen och om arbetarrörelsen, om socialismen och dess spridning och utveckling, var viktig för att förstå och för att kunna agera. Och även här gällde devisen Om vi inte gör det själva, om vi inte själva bevarar vår historia, kommer den att försvinna eller förvanskas.

Allt emellanåt förefaller mig den förefintliga verkligheten svårbegriplig. Detta håller i sig ungefär så lång tid det tar för mig att begripa att det är kommentarerna rörande denna verklighet som är mig svårbegripliga. Det förefaller mig som om de, kommentatorerna, i allt högre grad slår knut på sig själva. Deras uppgift är, förmodar jag, att medverka till att göra verkligheten begriplig och det som pågår möjligt att diskutera på ett givande sätt. Förmodar att detta ingår i deras utbildning och att det är därför de får betalt (antagligen ganska mycket, mycket mer än en sjuksköterska men, naturligtvis, inte så bra som en medelmåttig fotbollsspelare). Jag har visst en hel del naivitet kvar.

Hursomhelst. I dagens Svenska dagbladet läser jag en ledare av Per Gudmundson som handlar om det ökade våldet i samhället. Han funderar över orsaker och verkan och bibringar läsaren följande tanke:

”Men är det inte så att samhället har blivit så mycket öppnare och friare att all verksamhet egentligen har blivit enklare och billigare? Att det, precis som det lättare för dig att se den film du vill se på lördagskvällen, har blivit smidigare för galningen att stympa sin nästa? Ett slags tillväxt?”

Frågetecknen är här ett retoriskt knep, en form av feghet, och bör tas bort. Jag finner satsen anmärkningsvärd och den mildras inte av skribentens framhållna fikonlöv:

”Men i en värld där vi kan ha tillväxt i industrin och samtidigt se minskningar av de skadliga utsläppen borde det vara möjligt att ha tillväxt i individuell frihet utan att få ökad kriminalitet.” Borde.

Vad menar karl’n egentligen? Att vi bör acceptera våld och kriminalitet i någon abstraktions (”marknaden” kanske) namn? Eller: Att det, våld och kriminalitet, faktiskt är en del av det rådande systemet? Alltså: Socialism eller barbari …

Ps. Gudmundsons kommentar tycks inspirerad av bröderna Coens film No country for old men. Denna film bygger på en bok av Cormac McCarthy. Har inte läst denna bok. Men Blood Meridian har jag läst. En av de våldsammaste och blodigaste böcker jag någonsin läst. Den utspelar sig under första delen av 1800-talet. Ds.

Favoritbibliotek: Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek (1.)

”Vivre en travaillant ou mourir en combattant” (”Arbeta tills du stupar eller dö kämpande”). Så står det skrivet på en svart fana som bars under en demonstration i Lyon i november 1831, under det s k vävarupproret. Paul Mason använder den texten som titel på sin nya bok Live working or die fighting, how the working class went global (2007).

Det som skedde då vävs samman med det som sker idag och Mason får oss att se parallellerna:Vävare i Indien 2005, irakiska oljearbetare 2006, städare i London 2004, bolivianska gruvarbetare 2006, avtalslösa arbetare med usla arbetsförhållanden i Kina, Indien, Nigeria vid mitten av 2000-talet, fabriksockupationer i Argentina 2006; vävare i Lyon 1831, fabriksockupationer i Italien 1919, Shanghai 1919, Pariskommunen, Knights of Labour, IWW, Peterloo 1819, Tyskland på väg mot nazismen …

En bok som det finns ett stort behov av.

Själv börjar jag tänka på mitt eget lilla vis redan när jag läser förordet: Just denna historia behöver återupptäckas, skriver Mason. Framförallt för att två grupper av människor är i stort behov av att lära sig om den och av den: De aktivister som fyllde gatorna i Seattle och Genua och andra städer för att protestera mot globaliseringen, samt arbetarna i de nya fabrikerna, gruvorna och produktionskedjorna, som skapats av globaliseringen i utvecklingsländerna, och vars försök att bygga en arbetarrörelse är i sin linda. ( .. ) De behöver veta att detta de gör nu gjorts förut, vad det kan leda till och utvecklas till – och vilka mönster som skapas utav uppror, reaktion och reformer över tiden. Framförallt behöver de veta att rörelsen en gång var en ytterst vital kraft: en motkultur i vilken människor levde sina liv och som utgjorde den huvudsakliga källan för utbildning och utveckling för män och kvinnor dömda till att leva korta, hårda liv och att drömma omöjliga drömmar.

Och där tänker jag: Och vart borde den som söker sig fram på vägar liknande denna i vårt avlånga land bege sig? Naturligtvis till detta bibliotek, denna institution: Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek. Denna historia finns där. Och den fortgår. Somliga påstod att den upphörde. De hade fel. Eller ljög. Den upphörde aldrig. Och de förhållanden den, denna historia, bygger på, inte heller de har upphört.

I sina vandringar på den engelska landsbygden kommer berättaren i Sebalds Saturnus ringar till Sandlingsområdet i närheten av Orford. På 1800-talet slog sig många nyrika från den uppåtstigande borgarklassen ned i området. För att understryka, och bevisa, sitt sociala avancemang gör de sitt bästa för att efterlikna den nu nedåtstigande adelsklassen. De köper eller bygger slott och ägnar sig åt jakt och att anordna stora jaktfester, vilket bl a medför att de medvetet låter jordbruksmark växa igen för att skapa jaktmarker (vilket även leder till att arrendebönder tvingas lämna sina hemman).

”Män ur borgarklassen”, skriver Sebald, ”som blivit enormt rika på sina industriföretag hade ett behov av att legitimera sig i den högre societeten och förvärvade nu stora lantgods och fastigheter där de övergav sina annars hyllade nyttoprinciper till förmån för den i sig fullkomligt onyttiga jaktvurmen som enbart gick ut på att förstöra men efter vad det verkar inte av någon uppfattades som befängd.” (225)

För dessa uppåtstigande män finns ingen hejd: ”Utifrån deras position kunde man rakt inte inse varför det inte alltid skulle fortsätta på samma vis, från den ena spektakulära framgången till den andra.” (227)

Så blir det inte, tårtan sjunker till sist ihop (i det här fallet är det Första världskriget och dess efterdyningar som utgör den yttersta orsaken). Sebald skriver: ”Historiens faktiska förlopp blev naturligtvis ett helt annat, eftersom det ju alltid, just som man utmålar den skönaste framtid för sig, redan barkar hän mot nästa katastrof.” (229)

Molloy konfronteras med denna gåtfulla ordning när han kommer till en stad för att leta efter sin mor. För att komma in i staden måste han enligt lagen stiga av sin cykel och leda den. Trots att detta förorsakar honom stora problem då han är halt och lytt och inte kan gå utan kryckor – att leda en cykel under dylika förhållanden är inte lätt – gör han så eftersom han vill vara laglydig. Väl inne i staden vilar han sig och får genast en polis på halsen:

”Vad gör ni där”, sa han. Jag är van vid den frågan, jag förstod den genast. Jag vilar mig, sa jag. Vilar ni er, sa han. Jag vilar mig, sa jag. Vill ni svara på min fråga, skrek han. Så där blir det alltid när jag är med i en diskussion, jag är uppriktigt övertygad om att jag har svarat på frågorna man ställer till mig, och i verkligheten är det precis tvärtom. ( … ) Slutligen förstod jag att mitt sätt att vila mig, min viloställning grensle över cykeln med armarna mot styrstången och huvudet mot armarna, störde jag vet inte vad, ordning, anständighet. Jag pekade försynt på mina kryckor och vågade säga någonting om att jag var ofärdig och därför tvungen att vila mig så gott jag kunde snarare än på det sätt jag borde. Jag fick då lära mig att det inte fanns två lagar, en för de friska och en för krymplingar, utan en enda inför vilken rik och fattig, ung och gammal, glad och sorgsen måste böja sig. Det var en vältalare. Jag påpekade att jag inte var sorgsen. Vad hade jag nu sagt! Era papper, sa han, jag visste det ögonblicket efter. Nej, sa jag, nej, nej. Era papper! skrek han. Å, mina papper. Men det enda papper jag bär på mig är litet tidningspapper, för att torka mig när jag går på huset förstår ni. Å, jag menar inte att jag torkar mig varje gång när jag går dit, nej, men jag vill gärna vara rustad så att jag kan göra det i händelse av behov. Det tycker jag är naturligt. Förvirrad tog jag upp detta papper ur fickan och stack det under näsan på honom.” (Samuel Beckett, Molloy, s. 21f)

(Och här något av en fråga: Molloy får på polisstationen träffa en ”ämbetsman”; denne har en halmhatt på huvudet och ur munnen tar han ”ut ett litet mjukt föremål”. Är detta månne Moran, mannen som får i uppdrag att finna Molloy och, förmodligen, ta livet av honom?)