Arcadia

Att uppleva sig själv som komplicerad är alls inte att ”konstra till” saker och ting. Motsatsen, att av någon underlig anledning tro sig själv (intala sig själv) vara ”okomplicerad” är det dock. Faktiskt vet jag inte vad det innebär, ”att vara okomplicerad”. Sova, äta, skita? Att vara förutsägbar, en sorts automat: tryck här och detta sker (alltid!).

Och hur ter sig världen för denna okomplicerade individ? Raka linjer, pang – bom – bang? Ingen eftertanke alls?

Att jag själv såväl som alla andra är komplicerade varelser och individer och att livet, att leva, därför är komplicerat  - jag skulle faktiskt vilja hävda att detta är en nödvändig utgångspunkt. Om vi önskar sträva mot en framtid som är till för alla vill säga.

Jaget, livet, tillvaron vinner således ingenting på ”avkomplicering”. Istället bör vi problematisera saker och ting.

Just detta, detta behov av problematisering, är något som genomsyrar Michel Foucaults tänkande, något som faktiskt med tiden alltmer tycks inta ett huvudspår – inte minst med tanke på hans allra sista intervju där han talar om att skriva en ”history of problematics” (The Foucault reader, s. 381ff).

Att vända och vrida på saker och ting, att ifrågasätta det hävdvunna, det där man bara gör för at det alltid varit så, att vända upp och ned på vanor och begrepp och traditioner, att ifrågasätta det självklara; att störa:

” … to question over and over again, what is postulated as self-evident, to disturb people’s mental habits, the way they do and think things, to dissipate what is familiar and accepted, to re-examine rules and institutions and on the basis of this re-problematization (in which he /the intellectual/ carries out his specific task as an intellectual) to participate in the formation of a political will (in which he has his role as citizen to play).” (Foucault: Politics, philosophy, culture, s. 265).

Så vem är jag? Det är ingenting jag någonsin har kunnat sätta fingret på och säga This is it!, Detta är jag. Klappat och klart, för evig tid.

När jag var i tonåren (en förvirrad tid, tonåren) läste jag Gides Falskmyntarna och studsade inför ett stycke där:

”Ibland förefaller det mig som om jag i själva verket inte lever utan bara inbillar mig vara till. Vad jag har svårast att fatta är min egen verklighet. Jag glider ständigt mig själv ur händerna, och då jag iakttar mina handlingar förstår jag inte riktigt att den person vars handlingar jag iakttar kan vara densamma som iakttagaren. Jag förvånar mig och anser det omöjligt att samma människa på en gång kan spela båda rollerna.” (s. 67)

Tonåren var som de var, förvirrande, vände det mesta upp och ned, ingen kontroll över hormoner och armar och ben och annat.

Det var länge sedan jag var tonåring. Men jag känner fortfarande igen den jag var då, kommer fortfarande ihåg hur det var; kanske för att jag understundom, ganska ofta, upplever samma förvirring nu som då.

Hos Montaigne, som jag läste för inte så länge sedan, mötte jag den där osäkerheten på nytt:

”Jag, som inte ägnar mig åt något annat, finner i detta studium av mig själv ett så oändligt djup och en sådan oändlig, skiftande mångfald att den enda avkastningen av denna lärotid är att jag inser hur mycket jag har kvar att lära mig.” (d. 3, s. 421)

Att möta Montaigne var som att möta en kär gammal vän. Och en påminnelse om att det aldrig upphör att gunga under fötterna. Inte innan man dör i alla fall.: ”Dragen i mitt porträtt är inte vilseledande, även om de växlar och skiftar. Världen är en evig gungbräda. Allt i den gungar oupphörligt: jorden, Kaukasus klippor, Egyptens pyramider – de gungar allmänt och de gungar särskilt. Själva beständigheten är inget annat än en långsammare gungning.” (d. 3, s. 39f.)

I en tid där ”livsvisdomen” tar sig formen av manualer skrivna på barnspråk (”10 enkla steg mot lyckan på enklaste sätt, utan ansträngning och på kortast möjliga tid”) är Montaigne (död 1592) en lisa för själen.

Växlade in på Dagens konflikt, en ny nättidning.

” Dagens Konflikt är en nättidning, från Tankesmedjan Konflikt, som samlar en bred och ifrågasättande vänster. Här kommer du att ta del av initierade analyser, essäer, upprop och debattartiklar med fokus på arbetarklassens liv och verklighet i dagens Sverige. Här ryms tankar och åsikter om vad arbetarrörelsen och vänstern gör för att flytta fram sina positioner men också vad näringslivet och högern gör för att krympa vår möjlighet att leva värdiga liv.”

Så skriver dom. Fint formulerat. Och ändå, eller kanske just därför, smakar alltsammans vattvälling. Exempelvis blir jag alltmer fundersam över huruvida det är möjligt att flytta fram några positioner genom att prata om ditten eller datten. Faktiskt tror jag att det är en modern myt att vi skulle ha lättare att prata om saker och ting, att utrymmet av någon anledning blivit större, att folk lyssnar bättre, förstår mer, är mer upplysta, mer toleranta, att tiden i sig skulle vara mer upplyst etc. Eller att motståndet skulle vara mindre.

Tyckte annars, i förstone, att det här var väl ett bra initiativ. Drabbades sedan av något som bara kan kallas för leda, vilket förvånade mig själv. Men det är det där med ”vi inom vänstern” och ”vi socialister” – det där har jag hört för ofta, små snälla ”kom-igen-dunkar” i ryggen. Lite gulligt på nåt sätt. Och så det där med att diskutera och prata. Igen och igen. Prata fint dessutom. Akademiskt liksom. Vällovligt. Kanske. Eller bara ännu en energitjuv.

Men … Som sagt blev jag själv förvånad över min reaktion. Och att alltsammans får mig att tänka: För tusan, ge mig ett parti att gå med i! Så har jag inte tänkt på länge och det var något av en uppenbarelse.

Montaigne, även med honom kan man umgås.

Han i sin tur vill umgås med sig själv. Ett försök att finna balans, något att vila i; en väg bort från ytlighet, roll- och dubbelspel, falskhet, maktstrategier (allt det där).

Någon ”vila” finner han dock inte. Själen vägrar lägga sig till ro, den låter sig inte tyglas: Montaigne tror att han gör sin själ en tjänst när han försöker ”låta den vara i fullständig overksamhet, låta den sköta sig själv, dröja i sig själv och vila i sig själv.” Själen vill något annat, den ”beter sig som en förrymd häst och bekymrar sig hundra gånger mer om sig själv än den tidigare har brytt sig om andra. Den framföder för mig så många chimärer och fantastiska monster, det ena efter det andra, utan mönster och mening, att jag för att begrunda deras fånighet och besynnerlighet i lugn och ro har börjat teckna ned dem, i förhoppningen att jag med tiden ska få själen att börja skämmas över det. ” (d. 1, s. 46). Detta återkommer han ständigt till, ju mer man stirrar desto oklarare blir det man stirrar på, det som en gång var säkert visar sig vara säkert av en enda anledning: man ägnade det ingen tanke, tog det för givet: ”Jag har aldrig sett något mera uppenbart monstruöst och mirakulöst än mig själv här i världen. Med vanan och tiden blir man förtrogen med allt märkligt, men ju mer jag umgås med mig själv och ju mer jag lär känna mig själv, desto mer förbluffas jag av över min formlöshet och desto mindre förstår jag mig själv.” (d. 3, s. 355f.).

Som Starobinski uttrycker det i Montaigne i rörelse: ”Göra sig till åskådare av världen och granska sig själv. Det eftersträvade målet är enhet, ordnat liv. Ny tillägnelse. Men paradoxalt nog blir resultatet det motsatta. Enheten ryker. Den inre scenen blir oordnad.” (s. 41).

Själen slinker ur näven:

”Jag fångade en räv dag

Men räven slank ur näven.

Jag är lika glad för det.

Gladast är dock räven!”

Walter Benjamin, även med honom går det att umgås.

Walter Benjamin (1892-1940) är ingen politisk aktivist, snarare är han en solitär. Men han tillhör de personer som det går att hålla i handen när Sanningar skall till att cementeras (medelst tvärsäkra expertutlåtanden eller bomber och granater); en person att luta huvudet mot och tänka ”Nja, var det nu så det var? Egentligen.” För att därefter kunna titta upp och se lite klarare..

I den katalanska kuststaden Portbou, belägen strax intill gränsen mot Frankrike, finns ett monument tillägnat honom och människor på flykt. Monumentet heter Passager; det invigdes 1994 och är skapat av israelen Dani Karavan, samme man som skapat ett likaledes symbolladdat konstverk i Nürnberg.

Walter Benjamin dog här i Portbou den 26:e september 1940, 48 år gammal. Med stor sannolikhet tog han sitt eget liv.

Detta hans egna liv utgör på många sätt en kuslig illustration till tankar han bär med sig och arbetar vidare på under en stor del av detta liv. Att “stabilitet” i sig inte nödvändigtvis är något gott och eftersträvansvärt, även misären kan vara stabil. Att undantagstillståndet är “kärnan i den politiska ordningen”: “Traditionen bland de undertryckta ger oss klart besked om att det ‘undantagstillstånd’ vi lever i är regel.”.  I det han skriver finns inte så sällan en akut känsla av katastrof. Det kan sägas att han vänder sig mot den, att han inväntar den. “Framåtskridandets begrepp bör förankras i katastrofens idé. Att det ‘fortsätter i samma stil’ är just katastrofen.”. Hans kopplingar till judisk messianism har ofta påpekats. Till skillnad från den kristna messianismen är denna inte knuten till en person eller en inomsjälslig process, utan till en omvälvande händelse, en revolutionär katastrof “med den existerande ordningens uppryckande med rötterna och totala förstörelse …”

Han, Jean-Paul, hade ett öga som drev gäck med det andra.
Vid 12 års ålder står han och väntar på en buss och slås av tanken att Gud inte existerar. Det finns ingen plan. Det finns således en oändlig frihet, en frihet som inte i alla lägen är lätt att bära. Steget ut i det fria är även steget bort från det invanda, det inlärda och det itutade. Ansvaret vilar tungt på var och ens axlar, det finns ingenting att skylla på.

Andra världskriget, och inte minst hans egen militärtjänstgöring och krigsfångenskap, tvingar honom att inse att det finns ett kollektiv. Det duger inte att förhålla sig sval till omvärlden, att tro sig stå ovan den. Det som krävs av varje människa är engagemang och en involvering i världens angelägenheter; ett ansvar visavi ”de andra”. Kollektivet överskuggar inte individen, eftersom det består av just individer:

Man måste kunna säga ”vi” för att kunna säga ”jag”: det kan inte motsägas. Men det motsatta är också sant: om någon tyrann för att inrätta ”vi” först berövade individerna deras subjektiva tänkande, skulle all samvetsaktivitet försvinna i ett slag och med den alla ömsesidiga relationer: de skulle ha vunnit för alltid och vi skulle aldrig upphöra att springa runt i experimentlabyrinten, galna gnagare som jagas av Vampyrer. (förord till André Gorz’ bok Förrädaren, 1969, s. 41)

Algeriets frihetskamp mot koloniallandet Frankrike, radikaliserar honom ytterligare. Den koloniala frigörelsen är viktig och nödvändig för alla. Även för befolkningen i kolonialmakterna. Han skriver:

Ingen kan behandla en människa ”som en hund” om hon inte först anses vara en människa. Den omöjliga avhumaniseringen av den förtryckte vänder sig mot förtryckaren och blir hans alienation: det är han själv som med varje gest återupplivar den mänsklighet som han vill förinta, och eftersom han förnekar den hos de andra återfinner han den överallt som en fientlig kraft. För att undgå den måste han förstena sig själv, måste han anta klippans ogenomskinliga och ogenomträngliga konsistens. Han måste kort sagt ”avmänskliga” sig i sin tur. (Kolonialism och revolution. Stockholm, 1971, s. 37)