Han, Jean-Paul, hade ett öga som drev gäck med det andra.
Vid 12 års ålder står han och väntar på en buss och slås av tanken att Gud inte existerar. Det finns ingen plan. Det finns således en oändlig frihet, en frihet som inte i alla lägen är lätt att bära. Steget ut i det fria är även steget bort från det invanda, det inlärda och det itutade. Ansvaret vilar tungt på var och ens axlar, det finns ingenting att skylla på.
Andra världskriget, och inte minst hans egen militärtjänstgöring och krigsfångenskap, tvingar honom att inse att det finns ett kollektiv. Det duger inte att förhålla sig sval till omvärlden, att tro sig stå ovan den. Det som krävs av varje människa är engagemang och en involvering i världens angelägenheter; ett ansvar visavi ”de andra”. Kollektivet överskuggar inte individen, eftersom det består av just individer:
Man måste kunna säga ”vi” för att kunna säga ”jag”: det kan inte motsägas. Men det motsatta är också sant: om någon tyrann för att inrätta ”vi” först berövade individerna deras subjektiva tänkande, skulle all samvetsaktivitet försvinna i ett slag och med den alla ömsesidiga relationer: de skulle ha vunnit för alltid och vi skulle aldrig upphöra att springa runt i experimentlabyrinten, galna gnagare som jagas av Vampyrer. (förord till André Gorz’ bok Förrädaren, 1969, s. 41)
Algeriets frihetskamp mot koloniallandet Frankrike, radikaliserar honom ytterligare. Den koloniala frigörelsen är viktig och nödvändig för alla. Även för befolkningen i kolonialmakterna. Han skriver:
Ingen kan behandla en människa ”som en hund” om hon inte först anses vara en människa. Den omöjliga avhumaniseringen av den förtryckte vänder sig mot förtryckaren och blir hans alienation: det är han själv som med varje gest återupplivar den mänsklighet som han vill förinta, och eftersom han förnekar den hos de andra återfinner han den överallt som en fientlig kraft. För att undgå den måste han förstena sig själv, måste han anta klippans ogenomskinliga och ogenomträngliga konsistens. Han måste kort sagt ”avmänskliga” sig i sin tur. (Kolonialism och revolution. Stockholm, 1971, s. 37)
