Walter Benjamin, även med honom går det att umgås.
Walter Benjamin (1892-1940) är ingen politisk aktivist, snarare är han en solitär. Men han tillhör de personer som det går att hålla i handen när Sanningar skall till att cementeras (medelst tvärsäkra expertutlåtanden eller bomber och granater); en person att luta huvudet mot och tänka ”Nja, var det nu så det var? Egentligen.” För att därefter kunna titta upp och se lite klarare..
I den katalanska kuststaden Portbou, belägen strax intill gränsen mot Frankrike, finns ett monument tillägnat honom och människor på flykt. Monumentet heter Passager; det invigdes 1994 och är skapat av israelen Dani Karavan, samme man som skapat ett likaledes symbolladdat konstverk i Nürnberg.
Walter Benjamin dog här i Portbou den 26:e september 1940, 48 år gammal. Med stor sannolikhet tog han sitt eget liv.
Detta hans egna liv utgör på många sätt en kuslig illustration till tankar han bär med sig och arbetar vidare på under en stor del av detta liv. Att “stabilitet” i sig inte nödvändigtvis är något gott och eftersträvansvärt, även misären kan vara stabil. Att undantagstillståndet är “kärnan i den politiska ordningen”: “Traditionen bland de undertryckta ger oss klart besked om att det ‘undantagstillstånd’ vi lever i är regel.”. I det han skriver finns inte så sällan en akut känsla av katastrof. Det kan sägas att han vänder sig mot den, att han inväntar den. “Framåtskridandets begrepp bör förankras i katastrofens idé. Att det ‘fortsätter i samma stil’ är just katastrofen.”. Hans kopplingar till judisk messianism har ofta påpekats. Till skillnad från den kristna messianismen är denna inte knuten till en person eller en inomsjälslig process, utan till en omvälvande händelse, en revolutionär katastrof “med den existerande ordningens uppryckande med rötterna och totala förstörelse …”
