Montaigne, även med honom kan man umgås.
Han i sin tur vill umgås med sig själv. Ett försök att finna balans, något att vila i; en väg bort från ytlighet, roll- och dubbelspel, falskhet, maktstrategier (allt det där).
Någon ”vila” finner han dock inte. Själen vägrar lägga sig till ro, den låter sig inte tyglas: Montaigne tror att han gör sin själ en tjänst när han försöker ”låta den vara i fullständig overksamhet, låta den sköta sig själv, dröja i sig själv och vila i sig själv.” Själen vill något annat, den ”beter sig som en förrymd häst och bekymrar sig hundra gånger mer om sig själv än den tidigare har brytt sig om andra. Den framföder för mig så många chimärer och fantastiska monster, det ena efter det andra, utan mönster och mening, att jag för att begrunda deras fånighet och besynnerlighet i lugn och ro har börjat teckna ned dem, i förhoppningen att jag med tiden ska få själen att börja skämmas över det. ” (d. 1, s. 46). Detta återkommer han ständigt till, ju mer man stirrar desto oklarare blir det man stirrar på, det som en gång var säkert visar sig vara säkert av en enda anledning: man ägnade det ingen tanke, tog det för givet: ”Jag har aldrig sett något mera uppenbart monstruöst och mirakulöst än mig själv här i världen. Med vanan och tiden blir man förtrogen med allt märkligt, men ju mer jag umgås med mig själv och ju mer jag lär känna mig själv, desto mer förbluffas jag av över min formlöshet och desto mindre förstår jag mig själv.” (d. 3, s. 355f.).
Som Starobinski uttrycker det i Montaigne i rörelse: ”Göra sig till åskådare av världen och granska sig själv. Det eftersträvade målet är enhet, ordnat liv. Ny tillägnelse. Men paradoxalt nog blir resultatet det motsatta. Enheten ryker. Den inre scenen blir oordnad.” (s. 41).
Själen slinker ur näven:
”Jag fångade en räv dag
Men räven slank ur näven.
Jag är lika glad för det.
Gladast är dock räven!”
