Så vem är jag? Det är ingenting jag någonsin har kunnat sätta fingret på och säga This is it!, Detta är jag. Klappat och klart, för evig tid.
När jag var i tonåren (en förvirrad tid, tonåren) läste jag Gides Falskmyntarna och studsade inför ett stycke där:
”Ibland förefaller det mig som om jag i själva verket inte lever utan bara inbillar mig vara till. Vad jag har svårast att fatta är min egen verklighet. Jag glider ständigt mig själv ur händerna, och då jag iakttar mina handlingar förstår jag inte riktigt att den person vars handlingar jag iakttar kan vara densamma som iakttagaren. Jag förvånar mig och anser det omöjligt att samma människa på en gång kan spela båda rollerna.” (s. 67)
Tonåren var som de var, förvirrande, vände det mesta upp och ned, ingen kontroll över hormoner och armar och ben och annat.
Det var länge sedan jag var tonåring. Men jag känner fortfarande igen den jag var då, kommer fortfarande ihåg hur det var; kanske för att jag understundom, ganska ofta, upplever samma förvirring nu som då.
Hos Montaigne, som jag läste för inte så länge sedan, mötte jag den där osäkerheten på nytt:
”Jag, som inte ägnar mig åt något annat, finner i detta studium av mig själv ett så oändligt djup och en sådan oändlig, skiftande mångfald att den enda avkastningen av denna lärotid är att jag inser hur mycket jag har kvar att lära mig.” (d. 3, s. 421)
Att möta Montaigne var som att möta en kär gammal vän. Och en påminnelse om att det aldrig upphör att gunga under fötterna. Inte innan man dör i alla fall.: ”Dragen i mitt porträtt är inte vilseledande, även om de växlar och skiftar. Världen är en evig gungbräda. Allt i den gungar oupphörligt: jorden, Kaukasus klippor, Egyptens pyramider – de gungar allmänt och de gungar särskilt. Själva beständigheten är inget annat än en långsammare gungning.” (d. 3, s. 39f.)
I en tid där ”livsvisdomen” tar sig formen av manualer skrivna på barnspråk (”10 enkla steg mot lyckan på enklaste sätt, utan ansträngning och på kortast möjliga tid”) är Montaigne (död 1592) en lisa för själen.