Att uppleva sig själv som komplicerad är alls inte att ”konstra till” saker och ting. Motsatsen, att av någon underlig anledning tro sig själv (intala sig själv) vara ”okomplicerad” är det dock. Faktiskt vet jag inte vad det innebär, ”att vara okomplicerad”. Sova, äta, skita? Att vara förutsägbar, en sorts automat: tryck här och detta sker (alltid!).
Och hur ter sig världen för denna okomplicerade individ? Raka linjer, pang – bom – bang? Ingen eftertanke alls?
Att jag själv såväl som alla andra är komplicerade varelser och individer och att livet, att leva, därför är komplicerat - jag skulle faktiskt vilja hävda att detta är en nödvändig utgångspunkt. Om vi önskar sträva mot en framtid som är till för alla vill säga.
Jaget, livet, tillvaron vinner således ingenting på ”avkomplicering”. Istället bör vi problematisera saker och ting.
Just detta, detta behov av problematisering, är något som genomsyrar Michel Foucaults tänkande, något som faktiskt med tiden alltmer tycks inta ett huvudspår – inte minst med tanke på hans allra sista intervju där han talar om att skriva en ”history of problematics” (The Foucault reader, s. 381ff).
Att vända och vrida på saker och ting, att ifrågasätta det hävdvunna, det där man bara gör för at det alltid varit så, att vända upp och ned på vanor och begrepp och traditioner, att ifrågasätta det självklara; att störa:
” … to question over and over again, what is postulated as self-evident, to disturb people’s mental habits, the way they do and think things, to dissipate what is familiar and accepted, to re-examine rules and institutions and on the basis of this re-problematization (in which he /the intellectual/ carries out his specific task as an intellectual) to participate in the formation of a political will (in which he has his role as citizen to play).” (Foucault: Politics, philosophy, culture, s. 265).
