Arcadia

Det är intressant att notera att T. J. Clark en gång i tiden var medlem av Situationistiska internationalen och att han då utgjorde denna vänsterformerings ”engelska sektion” tillsammans med Donald Nicholson-Smith, som översatt en hel del av Guy Debords skrifter till engelska, och Christopher Gray, bl a ansvarig för boken Leaving the 20th century, the incomplete work of the Situationist International.

Varvid jag inte kan låta bli att klippa in ett utdrag ur den engelska nättidskriften Barbelith Webzine:

“The British Section And King Mob
The British section of the SI were excluded in 1967 after refusing to break off contact with the New York based ‘Black Mask/Up Against The Wall, Motherfuckers!’ group, a ‘street gang with an analysis.’ The British section consisted of Tim Clark, Chris Gray, Donald Nicholson-Smith and Charlie Radcliffe and they went on to form the King Mob group. The name came from the Gordon gin (sic) rioters, who daubed ‘His Majesty King Mob’ on the walls of Newgate prison in London in the 18th century. The plans of King Mob included blowing up a waterfall in England’s Lake District, blowing up the poet Wordsworth’s house with ‘Coleridge Lives’ graffiti and hanging peacocks in London’s Holland Park, though they were never carried out. The plan that did get put into action was based on Black Mask’s ‘mill-in at Macy’s.’ King Mob turned up at the Selfrige’s store in London with one of them dressed as Santa Claus and proceeded to give away all the store’s toys to children. The police were called and the children made to give the toys back. King Mob also produced the ‘King Mob Echo’ which celebrated killers like Jack The Ripper, Mary Bell and John Christie. Their graffiti got everywhere, including the memorable ‘Same thing day after day – tube – work – diner – work – tube – armchair – TV – sleep – tube – work – how much more can you take? – One in ten go mad – one in five cracks up’ and ‘I don’t believe in nothing – I feel like they ought to burn down the world – just let it burn down baby’.”

Att under en längre tid ägna sig åt tavlor av 1600-talskonstnären Poussin kan möjligtvis tyckas märkligt. T. J. Clark kan hålla med om det och han är medveten om att han är privilegierad och den medvetenheten driver fram en inre monolog och sätter hans konststudie i ett förhållande till samtiden samtidigt som han presenterar en ytterst intressant och personlig analys av två stora konstverk.

Mycket handlar om hur verkligheten presenteras, om bilden av verkligheten, av det som är; om representation. Vi lever i en tid och i en del av världen där bilder ständigt pumpas ut, där vi översköljs av bilder; en till synes oändlig ström, ett oändligt flöde av bilder. Detta flöde kan förefalla ramla över oss, av någon sorts slump, från ovan liksom, som något som bara finns. Men bilderna är skapade av medvetna intellekt och flödet i vilka dessa bilder ingår är även det skapat av medvetna intellekt. Det handlar om ett sätt att framställa verkligheten.

Att skaffa sig möjligheten/möjligheterna att stanna upp detta bildflöde, att således ge sig tid, tillvinna sig tid, att se, att reflektera över det (flödet) och över vad framställandet (”bildskapandet”) är och innebär – i ett sådant agerande finns ett motstånd, en politik. Eller som Clark uttrycker det: ” the more this pseudo-utopia presents itself as the very form of self-knowledge, self-production, self-control – the more necessary it becomes to recapture what imagining can be: to suggest what is involved in truly getting to know something by making a picture of it: to state the grounds for believing that some depictions are worth returning to, and that this returning (this focusing, this staying still, this allowing oneself to respond to the picture’s stillness – everything hidden and travestied, in short, by the current word “gaze”) is a form of politics in itself, meeting other forms head on.” (The sight of death, s. 121f)

Vilket får mig att tänka på något som Adorno skrev 1944, under titeln Barnet och badvattnet: ”Att restlöst definiera kultur som lögn är allra farligast i det ögonblick den verkligen övergår till att helt och hållet vara det och ivrigt inbjuder till en sådan identifikation för att kunna misstänkliggöra varje tanke som står den emot. Kallar man i stället den materiella realiteten för bytesvärdets värld, kultur däremot allt som vägrar att godta bytesvärdets herravälde, så förblir denna vägran visserligen illusorisk så länge det bestående består. Men eftersom det fria och jämlika bytet är en lögn, så representerar det som förnekar det också sanningen: gentemot varuvärldens lögn fungerar också den lögn som avslöjar den som ett korrektiv.” (Minima moralia, s. 51)

Offer som inte vill glömma, inte heller vare sig ”försonas” eller ”förlåta”, är besvärliga. De tillåter inte saker och ting ”att gå vidare”, de vill inte lägga ”det gamla åt sidan”; dom vägrar, dom konstrar, dom stretar emot; dom tror inte ”att tiden läker alla sår”.  Dom vägrar delaktighet i den sövande glömskan, vägrar se någon samhörighet mellan offer och förövare.
En sådan är Jean Améry (denna blogg, avsnittet ”Strappado” ). Han hyser, skriver han, en ”måttlig vilja till försonlighet” och säger sig vara övertygad om ”att när nazioffer högljutt uppger sig vara beredda till försoning, kan detta bara vara ett uttryck för avtrubbning och likgiltighet inför livet eller en masochistisk förvandling av ett bortträngt äkta hämndbegär.”

Han fortsätter: ”Det är endast den som låter sin  individualitet helt och hållet gå upp i samhället och endast kan se sig själv som en social funktion, alltså den avtrubbade och likgiltige, som faktiskt ger förlåtelse. Han låter det skedda vara vad det var. Han låter, som man säger, tiden läka alla sår. Hans tidsuppfattning är inte förryckt, det vill säga inte uppryckt från det biologiskt sociala området och överfört till det moraliska. Som en avindividualiserad, utbytbar del i samhällsmekanismen lever han i samförstånd med och förhåller sig till denna …” (från den förträffliga tidskriften Glänta, 2006:4, s. 47)

”den som låter sin  individualitet helt och hållet gå upp i samhället och endast kan se sig själv som en social funktion”. Den som suddar ut sig själv, den som vägrar erkänna sig själv som just ”sig själv” för att det skulle tvinga fram val och ansvar, som istället låter sig uppslukas av ”samhällsmekanismen”; den personen är farlig. Fast jag har aldrig funderat över att beskriva offret så, för mig har det med förövarens psykologi att skaffa, det där med att vara ”en god, nitisk tjänsteman”, att ”bara lyda order”.

Améry skriver även: ”Jag tyngs av den kollektiva skulden, säger jag; inte de. Den värld som förlåter och glömmer har dömt mig och inte dem som mördade eller lät morden ske. ( …) Mördarnas och gaskammarkonsruktörernas generation – de som alltid var beredda att underteckna vad som helst, fältherrarna som aldrig försummade sina plikter mot Hitler – åldras med värdighet.” (ibid, s. 49f)

Offren blir problemet. De sätter käppar i hjulet. Om de inte glömmer, om de vägrar vara rationella och samarbetsvilliga; de som blir överkörda av bulldozern (blir slagna, inspärrade, bespottade, torterade, våldtagna, tvingas se sina nära och kära bli slaktade) blir till ett problem, ett hot (mot ”utvecklingen”) om de inte snabbt som fan glömmer och finner sig ”i det som hänt”. De förpassas snabbt som ögat sig ”historiens åtevändsgränder”; förövaren däremot, han eller hon tycks tillhöra Framtiden.

”We enter into the identity in a new way: that’s the hope”.

Jag gillar den meningen, den säger något viktigt till mig; jag kan inte riktigt här och nu förklara vad. Jag tänker återkomma till det dock. Det är som när man tittar på en tavla på en utställning, upphängd tillsammans med en mängd andra tavlor; de andra går du förbi, lite trött och liknöjd (sett det förut), och så fastnar du framför just denna tavla, för att du plötsligt möts av någonting, någonting som du inte riktigt kan förklara. Absolut inte med ord, med text, i alla fall. Åtminstone inte just nu, när den möter dig. Kanske senare, om du bemödar dig, kan du kanske sätta något på pränt. Fast då har det redan börjat bli som när man försöker anteckna en dröm i efterhand..

Den inledande meningen dyker upp i boken The sight of death av T. J. Clark (2006). Och boken, med undertititeln An experiment in art writing, handlar om två tavlor av Poussin, Landskap med en man dödad av en orm och Landskap med ett lugn, och om att betrakta dem.

”I want this book to be about what occurs in front of paintings more or less involuntarily, not what I think ought to occur.” (s. 133). Hoppet om att se någonting oförberedd; att allt det man samlat på sig, allt det som lagrats inuti (I lager på lager) skulle kunna släppa taget, åtminstone för ett ögonblick, så att något nytt, något annat, skulle kunna överraska, som en blixt från klar himmel (något ditåt); att, om än inte allt så åtminstone en hel del, skulle kunna vändas upp och ned eller tvinga det gamla, det som lagrats på hög, att inta nya positioner, kombinationer; att det gamla pusslet bryts itu och således ersätts av ett annat pussel, ännu inte färdiglagt.

Hoppet är det sista som överger en. Detta gäller även för en man i övre medelåldern.