”We enter into the identity in a new way: that’s the hope”.
Jag gillar den meningen, den säger något viktigt till mig; jag kan inte riktigt här och nu förklara vad. Jag tänker återkomma till det dock. Det är som när man tittar på en tavla på en utställning, upphängd tillsammans med en mängd andra tavlor; de andra går du förbi, lite trött och liknöjd (sett det förut), och så fastnar du framför just denna tavla, för att du plötsligt möts av någonting, någonting som du inte riktigt kan förklara. Absolut inte med ord, med text, i alla fall. Åtminstone inte just nu, när den möter dig. Kanske senare, om du bemödar dig, kan du kanske sätta något på pränt. Fast då har det redan börjat bli som när man försöker anteckna en dröm i efterhand..
Den inledande meningen dyker upp i boken The sight of death av T. J. Clark (2006). Och boken, med undertititeln An experiment in art writing, handlar om två tavlor av Poussin, Landskap med en man dödad av en orm och Landskap med ett lugn, och om att betrakta dem.
”I want this book to be about what occurs in front of paintings more or less involuntarily, not what I think ought to occur.” (s. 133). Hoppet om att se någonting oförberedd; att allt det man samlat på sig, allt det som lagrats inuti (I lager på lager) skulle kunna släppa taget, åtminstone för ett ögonblick, så att något nytt, något annat, skulle kunna överraska, som en blixt från klar himmel (något ditåt); att, om än inte allt så åtminstone en hel del, skulle kunna vändas upp och ned eller tvinga det gamla, det som lagrats på hög, att inta nya positioner, kombinationer; att det gamla pusslet bryts itu och således ersätts av ett annat pussel, ännu inte färdiglagt.
Hoppet är det sista som överger en. Detta gäller även för en man i övre medelåldern.
