Offer som inte vill glömma, inte heller vare sig ”försonas” eller ”förlåta”, är besvärliga. De tillåter inte saker och ting ”att gå vidare”, de vill inte lägga ”det gamla åt sidan”; dom vägrar, dom konstrar, dom stretar emot; dom tror inte ”att tiden läker alla sår”. Dom vägrar delaktighet i den sövande glömskan, vägrar se någon samhörighet mellan offer och förövare.
En sådan är Jean Améry (denna blogg, avsnittet ”Strappado” ). Han hyser, skriver han, en ”måttlig vilja till försonlighet” och säger sig vara övertygad om ”att när nazioffer högljutt uppger sig vara beredda till försoning, kan detta bara vara ett uttryck för avtrubbning och likgiltighet inför livet eller en masochistisk förvandling av ett bortträngt äkta hämndbegär.”
Han fortsätter: ”Det är endast den som låter sin individualitet helt och hållet gå upp i samhället och endast kan se sig själv som en social funktion, alltså den avtrubbade och likgiltige, som faktiskt ger förlåtelse. Han låter det skedda vara vad det var. Han låter, som man säger, tiden läka alla sår. Hans tidsuppfattning är inte förryckt, det vill säga inte uppryckt från det biologiskt sociala området och överfört till det moraliska. Som en avindividualiserad, utbytbar del i samhällsmekanismen lever han i samförstånd med och förhåller sig till denna …” (från den förträffliga tidskriften Glänta, 2006:4, s. 47)
”den som låter sin individualitet helt och hållet gå upp i samhället och endast kan se sig själv som en social funktion”. Den som suddar ut sig själv, den som vägrar erkänna sig själv som just ”sig själv” för att det skulle tvinga fram val och ansvar, som istället låter sig uppslukas av ”samhällsmekanismen”; den personen är farlig. Fast jag har aldrig funderat över att beskriva offret så, för mig har det med förövarens psykologi att skaffa, det där med att vara ”en god, nitisk tjänsteman”, att ”bara lyda order”.
Améry skriver även: ”Jag tyngs av den kollektiva skulden, säger jag; inte de. Den värld som förlåter och glömmer har dömt mig och inte dem som mördade eller lät morden ske. ( …) Mördarnas och gaskammarkonsruktörernas generation – de som alltid var beredda att underteckna vad som helst, fältherrarna som aldrig försummade sina plikter mot Hitler – åldras med värdighet.” (ibid, s. 49f)
Offren blir problemet. De sätter käppar i hjulet. Om de inte glömmer, om de vägrar vara rationella och samarbetsvilliga; de som blir överkörda av bulldozern (blir slagna, inspärrade, bespottade, torterade, våldtagna, tvingas se sina nära och kära bli slaktade) blir till ett problem, ett hot (mot ”utvecklingen”) om de inte snabbt som fan glömmer och finner sig ”i det som hänt”. De förpassas snabbt som ögat sig ”historiens åtevändsgränder”; förövaren däremot, han eller hon tycks tillhöra Framtiden.
