Att under en längre tid ägna sig åt tavlor av 1600-talskonstnären Poussin kan möjligtvis tyckas märkligt. T. J. Clark kan hålla med om det och han är medveten om att han är privilegierad och den medvetenheten driver fram en inre monolog och sätter hans konststudie i ett förhållande till samtiden samtidigt som han presenterar en ytterst intressant och personlig analys av två stora konstverk.
Mycket handlar om hur verkligheten presenteras, om bilden av verkligheten, av det som är; om representation. Vi lever i en tid och i en del av världen där bilder ständigt pumpas ut, där vi översköljs av bilder; en till synes oändlig ström, ett oändligt flöde av bilder. Detta flöde kan förefalla ramla över oss, av någon sorts slump, från ovan liksom, som något som bara finns. Men bilderna är skapade av medvetna intellekt och flödet i vilka dessa bilder ingår är även det skapat av medvetna intellekt. Det handlar om ett sätt att framställa verkligheten.
Att skaffa sig möjligheten/möjligheterna att stanna upp detta bildflöde, att således ge sig tid, tillvinna sig tid, att se, att reflektera över det (flödet) och över vad framställandet (”bildskapandet”) är och innebär – i ett sådant agerande finns ett motstånd, en politik. Eller som Clark uttrycker det: ” the more this pseudo-utopia presents itself as the very form of self-knowledge, self-production, self-control – the more necessary it becomes to recapture what imagining can be: to suggest what is involved in truly getting to know something by making a picture of it: to state the grounds for believing that some depictions are worth returning to, and that this returning (this focusing, this staying still, this allowing oneself to respond to the picture’s stillness – everything hidden and travestied, in short, by the current word “gaze”) is a form of politics in itself, meeting other forms head on.” (The sight of death, s. 121f)
Vilket får mig att tänka på något som Adorno skrev 1944, under titeln Barnet och badvattnet: ”Att restlöst definiera kultur som lögn är allra farligast i det ögonblick den verkligen övergår till att helt och hållet vara det och ivrigt inbjuder till en sådan identifikation för att kunna misstänkliggöra varje tanke som står den emot. Kallar man i stället den materiella realiteten för bytesvärdets värld, kultur däremot allt som vägrar att godta bytesvärdets herravälde, så förblir denna vägran visserligen illusorisk så länge det bestående består. Men eftersom det fria och jämlika bytet är en lögn, så representerar det som förnekar det också sanningen: gentemot varuvärldens lögn fungerar också den lögn som avslöjar den som ett korrektiv.” (Minima moralia, s. 51)
