Myter. Det finns folk som påstår att sådana inte längre finns, att de tillhör det avlägsna förflutna; att sådana absolut inte finns i vår av vetenskaplighet och klarhet präglade tid. Även detta är emellertid en myt, förmodligen flera.
I själva verket är vi alla nedsänkta mitt ibland dem, myterna. Och det produceras ständigt nya.
En myt är bilden av någonting, inte tinget, saken, händelsen i-sig; en representation som fastnat. Därmed stannar den upp en hel tankeprocess, man kommer inte ända fram, ända ner, man hindras på vägen, leds på avvägar, hamnar alldeles galet. Ett slags runt-runt-enebärsbusken. I all evinnerlighet.
Detta tänkt medan jag läser Barthes Mytologier. Boken känns emellanåt aningen oprecis, den slinter liksom. Men karl’n tar dem, myterna, på allvar. Och bara det gör boken värd att läsa.
Myterna handlar ytterst om historielöshet, frånvaron av historia, som Barthes skriver. ”Myten berövar det föremål som det talar om all historia. Historien försvinner i myten; den är en sorts idealisk tjänarinna: hon gör i ordning, bär fram, ordnar, när husbonden kommer försvinner hon tyst: det är bara att njuta utan att fråga sig varifrån detta vackra föremål kommer.” (245) Här hänvisar Barthes till ett mycket precist Marx-citat: ”[D]äremot måste vi ta itu med människornas historia, eftersom nästan hela ideologin reduceras till antingen en förvrängd uppfattning av denna historia eller till en fullständig abstraktion av den.”
Och så kommer jag att tänka på något Debord skrev i sin Kommentarer till Skådespelssamhället:
”Den största fördel skådespelet dragit av att det förklarat historien fredlös, förpassat all nutida historia till underjorden och lyckats få allt historiskt sinne i samhället att rent allmänt falla i glömska, det är framför allt att det lyckats dölja sin egen historia, sin egen erövring av världen. Dess makt framstår redan som så välbekant, att det verkar som om den alltid varit där. Inkräktare vill alltid skyla över att de just har anlänt.”
