I W. G. Sebalds bok med samma namn kommer Austerlitz till Paris och det nya Bibliothèque Nationale för att söka efter sitt förlorade förflutna. Snart nog märker han något märkligt med detta futuristiska bibliotek: det stöter bort honom; ja, att det ”genom hela sin yttre dimensionering och inre struktur stöter bort människor och från första början kompromisslöst går på tvärs emot varje sann läsares behov” och att en mängd hinder och arrangemang och diverse finesser ”tänkt(s) ut enkom för att stuka läsarna och göra dem osäkra” (s. 281 ff); en byggnad ”som både genom hela sin uppläggning och genom sin till det absurda gränsande inre reglementering sökte utestänga läsaren som en potentiell fiende var (…) så att säga den officiella manifestationen av det alltmer pockande behovet att göra slut på allt det i det föflutna som ännu levde” (s. 288).
Ett monument över något som borde vara dess egen motsats. (Någonstans här kommer jag att tänka på Guy de Maupassants förhållningssätt till Eiffeltornet (han lär ha ätit lunch i dess restaurang av det enda skälet att han på så sätt slapp se tornet) och Guy Debords till Centre de Pompidou (han avskydde det)).
Från en anställd på biblioteket får Austerlitz dessutom höra något som får läsaren att tänka på Walter Benjamin och dennes tankar om förhållandet mellan kulturen och barbariet: ”På det öde land mellan Gare d‘Austerliz rangerbangård och Pont de Tolbiac där detta bibliotek reser sig idag fanns exempelvis fram till krigsslutet ett stort lager där tyskarna samlade allt byte de hade tagit från de parisiska judarna hem.” (292)
Om detta kan man läsa mycket mer om i en inressant essä av James L. Cowan som publicerats på nätet.
