Arcadia

Människor blir upprörda. Inget konstigt med, konstigare vore motsatsen. Orsakerna kan dock förefalla mig underliga emellanåt. Som nu när jag är på fest och det i mitten av lokalen finns en verserad, lång och lätt överviktig man i medelåldern som av allt att döma kämpar hårt för att överrösta alla andra och ockupera scenen. Jag försöker undvika att komma i närheten av honom, han orerar självsäkert om allt från byggandet av sommarhusveranda och botande av sjukdomar till råd till pc-inköpare och jag vet att man bör passa sig för den typen av människor. Ändå hamnar jag där i hans närhet ändå till sist och jag hör honom prata om ”kulturen” och jag ser hur hans läppar kröks i förakt och han spottar ut de där orden (konst, litteratur, poesi, teater etc.) som vore de synnerligen illa smakande. Som vanligt blir jag illa berörd och förundrad och kuslig till mods över detta som bra mycket tycks mig vara något som liknar hat. Någon försöker säga emot honom, försiktigt och, ja ödmjukt. Han blir högröd i ansiktet och verkar bra nära att gå i taket. Jag kan inte låta bli att säga något och mannen tycks vilja mörda mig.
Detta funderar jag över sedan dess. Varför denna motvilja? Som om det handlade om ett personligt angrepp. Faktiskt som om det handlade om något djupt personligt. Och där, tänker jag nu, kan jag hålla med. Fast tvärtom så att säga.

Det var ett tag sedan. Under en längre tid har jag inte alls känt något behov av att skriva på denna min blogg. Fast nu, kanske bara just idag, känner jag den där märkliga klådan på nytt, klådan som driver på just detta sätt att uttrycka sig på. I grund och botten oplanerat, framförallt sökande, trevande. Hitta en tråd och börja nysta. ”Följ tråden tåligt och du ska ingenting förstå … ”. Skriver Bunting (citerad i Nina Burtons ”Resa syster, poesin”, en alldeles förträfflig bok). Vilket, slår det mig just nu, inte är värst uppmuntrande.
Kanske ändå inte att följa en tråd, kanske hellre försöka skapa, åtminstone dra fram, en egen. En liten stump i alla fall.
Jag skriver detta och tänker genast att detta inte alls är att börja från början, snarare återupptar jag en och samma trådstump, just den trådstump jag släppte för ett tag sedan.
Att vara apart, känslan av att vara det och att verkligen vara det, det är fortfarande utgångspunkten. Jag påminner mig att den gamla sovjetstaten dömde oliktänkande till psykvård – den som kritiserar staten måste vara knäpp i bollen!
Att känna sig apart idag är inte värst svårt, det räcker att slå upp tidningen på morgonen: Kungahuset, kyrkan, finansbubblor, börsnedgångar – och att lyssna på de som satts till att förklara – där börjar det svindla och snurra och man känner sig verkligen apart …
Jag tror att jag kommer att skriva något om Kafka i morgon.