Favoritbibliotek: Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek (3)
”Nu fick jag klart för mig att icke sällan talar böcker om böcker, det vill säga att det är som om de talade sinsemellan. I ljuset av denna reflexion syntes mig biblioteket än mer oroande. Det var alltså skådeplatsen för ett långt och sekelgammalt mummel, för en omärklig dialog från pergament till pergament; alltså något levande, ett receptaculum för makter som icke kunde tämjas av ett mänskligt intellekt, en skattkammare av hemligheter som framsprungit ur otaliga intellekt och överlevat sina upphovsmän för att bli deras förmedlare.”
Så skrev Umberto Eco i Rosens namn. Jag fastnade för de meningarna och använde dem när jag på 1980-talet skrev en bok om Stockholms arbetarbibliotek.
Det existerar ett mummel här, ett ganska dovt och påträngande mummel som de som inte vill lyssna och inte ta in måste anstränga sig för att stänga ute. Vi som inte finner någon anledning till att stänga ute detta mummel kan istället lyssna till en upprörd Marx, en ännu mer upprörd Bakunin, en ilsken Louise Michel, en debatterande Olof Palme; från ena hörnet hörs Jean-Paul Sartre, från ett annat Rosa Luxemburg, från ytterligare ett annat håll Angela Davis, från översta hyllan skäller Che Guevara, nere från en golvhylla hörs Kata Dalström, från en gång mellan två fullbelamrade hyllor hörs larmet från ett, två, tre demonstrationståg …
Vad handlar då detta mummel om? Om ganska mycket och en hel del. En stor del av mumlet kan sägas utgöras av frågor och åsikter rörande arbetarrörelsens teoretiska och intellektuella innehåll. Dess strävan att förstå, förklara och ge uttryck åt en uppfattning av världen, varför vissa förhållanden råder och varför vissa förhållanden anses vara nödvändiga att göra någonting åt och vad som då måste göras, och vad som krävs, för att åtgärda dessa förhållanden. Detta då sett genom olika linser (anarkistiska, kommunistiska, socialdemokratiska … ). Detta medvetna arbete är teoretiskt och intellektuellt och det finner sitt utlopp i tidskrifter, böcker, pamfletter (och idag i stor utsträckning på ”webben”), i mångfärdigat material som de som skriver detta och de som arbetar i de olika organisationerna önskar sprida till så många som möjligt. För att de anser att dessa tankar är viktiga och därför bör komma så många som möjligt till del.
Mycket av detta material korresponderar med sina nära eller fjärran grannar. En skrift refererar till en annan skrift, en bok hämtar inspiration ur en annan, en tanke kritiserar en annan. Väldigt lite uppstår av sig självt, det handlar i viss utsträckning om ett kackel. Men även ett kackel kan vara utvecklande. Och sånt som under lång tid ansetts som dött och begravet, passé och överskridet, kan plötsligt visa sig vara bra mycket mindre dumt än vad man fåtts att tro. Om man läser det på nytt. Med friska ögon. Särskilt om man inte tror att det endast finns ett sätt att se på verkligheten och omgivningen. Utan istället tror att det spelar någon roll vad man plockar in i skallen och att man kan vinkla huvudet på olika sätt och således se världen ur olika synvinklar.
Vilket får mig att tänka på ett annat citat som jag använde mig av i den där boken om Stockholms arbetarbibliotek:
”Men med ens, eller så sakteliga, man kan inte säga när eller hur, vet de innestängda och de utestängda att dörrarna är låsta och att det varit på det sättet under en tid – ett år? – två år? – tio år? – ja, varit så sedan gammalt. Så här har det alltid varit, säger de som växer upp.”
(Eyvind Johnsson, Hans nådes tid)
Ord och meningar, innebörder och tankar, visioner och drömmar, går nämligen att glömma bort . Och återuppväcka.
