Dagens konflikt?

Växlade in på Dagens konflikt, en ny nättidning.

” Dagens Konflikt är en nättidning, från Tankesmedjan Konflikt, som samlar en bred och ifrågasättande vänster. Här kommer du att ta del av initierade analyser, essäer, upprop och debattartiklar med fokus på arbetarklassens liv och verklighet i dagens Sverige. Här ryms tankar och åsikter om vad arbetarrörelsen och vänstern gör för att flytta fram sina positioner men också vad näringslivet och högern gör för att krympa vår möjlighet att leva värdiga liv.”

Så skriver dom. Fint formulerat. Och ändå, eller kanske just därför, smakar alltsammans vattvälling. Exempelvis blir jag alltmer fundersam över huruvida det är möjligt att flytta fram några positioner genom att prata om ditten eller datten. Faktiskt tror jag att det är en modern myt att vi skulle ha lättare att prata om saker och ting, att utrymmet av någon anledning blivit större, att folk lyssnar bättre, förstår mer, är mer upplysta, mer toleranta, att tiden i sig skulle vara mer upplyst etc. Eller att motståndet skulle vara mindre.

Tyckte annars, i förstone, att det här var väl ett bra initiativ. Drabbades sedan av något som bara kan kallas för leda, vilket förvånade mig själv. Men det är det där med ”vi inom vänstern” och ”vi socialister” – det där har jag hört för ofta, små snälla ”kom-igen-dunkar” i ryggen. Lite gulligt på nåt sätt. Och så det där med att diskutera och prata. Igen och igen. Prata fint dessutom. Akademiskt liksom. Vällovligt. Kanske. Eller bara ännu en energitjuv.

Men … Som sagt blev jag själv förvånad över min reaktion. Och att alltsammans får mig att tänka: För tusan, ge mig ett parti att gå med i! Så har jag inte tänkt på länge och det var något av en uppenbarelse.

 

Beckett 1

Beckett har faktiskt en lugnande effekt. Han sägs vara ”absurd”, men för närvarande finns det så mycket som verkligen är absurt. Så att läsa Beckett blir som att stryka en helande salva på såren. Eller något liknande.

Men det finns något mer än detta påstått absurda hos Beckett. Exempelvis:

Den isolerade individens totala oförmåga att greppa det som utspelar sig runtomkring honom eller henne och som därför inte kan bli något annat än en passiv åskådare. Medan tankarna aldrig upphör att kila runt inuti skallen utan att någonsin finna något att ta tag i eller gå vidare utifrån. Ofruktbarhet. Och därmed också blott en lekboll för andra krafter.

”Tyvärr är jag som alltid rädd för att gå vidare. För gå vidare, det betyder gå härifrån, hitta mig, tappa bort mig, försvinna och börja om, först okänd, sedan likadan som alltid, på en annan plats, där jag kommer att säga att jag alltid har varit, som jag inte kommer att veta något om och inte kommer att få veta något om eftersom jag är oförmögen att se, att röra mig, tänka, tala, men som jag så småningom trots dessa brister kommer att få veta något, precis tillräckligt för att den ska visa sig vara samma plats som alltid, den plats som tycks vara gjord för mig och som inte vill veta av mig, där jag tycks vilja vara och inte vill vara, välj själv, som antingen slukar mig eller spyr ut mig, vilketdera får jag aldrig veta, som kanske bara är insidan av min avlägset belägna skalle där jag tidigare gjorde mina irrfärder och nu är fast, förlorad genom min litenhet, eller bultar mot väggarna med huvudet, händerna, fötterna, ryggen, bröstet och hela tiden mumlar mina gamla historier, min gamla historia, som om det vore första gången. Det finns alltså ingenting att vara rädd för. Ändå är jag rädd, rädd för vad mina ord ska göra med mig, med mitt gömställe, än en gång. Finns det verkligen ingenting nytt som är värt ett försök?” (Den onämnbare, s. 23)

 

En lukt

Stendhal skriver i Rött och svart om ”den av små penningintressen förpestade luften” som sticker i näsan (s. 12).

Jag läser om Skandiacheferna som tros ha låtit sina bonuspengar (av vilka de själva bestämda omfattningen) flyta in på konton i Jersey och Lichtenstein. Inga små summor: 40, 7 miljoner för den ene under tre år, 32 miljoner för den andre under två år (SvD Näringsliv 12/1 2008). Varifrån kom de pengarna? Jag läser också om att det tycks vara möjligt att köpa sig till goda skolbetyg i Sverige år 2008 (SvD Näringsliv 11/1 2008). Jag läser också om välbeställt folk som vill ha skattebidrag för att få sina stora villor städade och skatteavdrag för att skänka pengar till humanitärt bistånd. Naturligtvis, under iden, en mängd notiser om hur mycket diverse idrottsstjärnor (som av allt att döma inte är värst mycket ”stjärnor” heller) tjänar på att kicka på en boll, hoppa över en ribba – fullständigt löjliga summor!

Jo, de små penningintressena förpestar verkligen luften (alldeles säkert och även på andra sätt än vad Stendhal kunde tro).

Av olika anledningar får detta mig att tänka på något som Erich Auerbach skrev i Mimesis apropå just Rött och svart och det franska borgerskapet restauration efter revolutionen 1789.

”Men den bourbonska regeringens med otillräckliga medel företagna försök att återställa förhållanden som tiden slutgiltigt sprungit ifrån och händelserna och händelserna för länge sedan dömt ut skapar i de officiella och ledande kretsarna en atmosfär präglad av konvenans, av ofrihet och tvungenhet ( … ). I dessa salonger får man inte tala om det som intresserar alla människor: politiska och religiösa problem och följaktligen också de flesta litterära ämnen i samtiden eller det senaste förflutna är tabu, eller så får man lov att tala om dem i officiella fraser som är så förljugna att en människa med smak och takt helst undviker dem. ( … ) Medveten om att man själv inte längre tror på den sak man företräder och att den är förlorad i varje öppen debatt, föredrar man nu att bara tala om vädret, om musik eller om hovet; och man är nödgad att som bundsförvanter hålla till godo med snobbiga och korrupta personer ur nyrika borgerliga kretsar som med sin skamlöst lumpna nitälskan och ängslan för den orätt fångna förmögenheten fullständigt skämmer atmosfären i sällskapslivet. Så långt om tråkigheten.” (481)

 

68:a och sånt

Just nu snubblar jag över en bloggtext som ägnas vår skolministers tydliga panikångest inför begreppet ”68:a”. Mina tankar sprätter iväg likt ostyriga hönor, nästan av sig självt, och jag känner att jag måste ordna upp det här nån gång.

40 år sedan. Jubileumsparty! Men mer än så dock, mer än ett jubileum (komplett med andaktsfulla tal och ren och skär Björklundsk ångest). Att den blinda vördnaden av USA och allt amerikanskt vittrade, att en annan värld, den tredje, kom i blickpunkten, frågan om imperialismen, ifrågasättandet av hävdvunna principer och fossiliserade auktoriteter. Och att gamla spöken riste dammet av sig. Som Marx, dadaister, surrealister, situationister, August Palm, en hel rad vildögda gamla anarkister, Lenin, Mao. En omladdning av ett radikalt projekt (inte märkligt då, att Björklund drabbas av ångest).

Samtidigt kom jag, aningen trött, att tänka på alla dessa begrepp som fladdrar omkring i etern. Varav vissa används till att dunka folk i skallen med. Som just ”68:a”. Men också ”feminism”, ”kommunism”, ”islam”. För att inte tala om ”Lenin” och ”Mao”. Begrepp som laddats med så hjärtskärande (falska) toner att folk får ont i magen bara stråken nuddar vid fiolen. Vilket är anledningen till att de blivit möjliga att använda som tillhyggen, att slå folk i skallen med. Vad som är innehållet i dessa till abstraktioner gjorda begrepp, ur vad, vilka förhållanden, de framfötts och utvecklats, har för länge sedan begravts under de ångestframkallande bilder de fåtts att exponera. De har tröskats, manglats, malts ned tills bara slamsorna återstår.

Så går det. Och allt snabbare så. Snart nog kommer det att vara stört omöjligt att föra en vettig diskussion om vad än det vara månde. För att inte tala om en dialog. Just för att allting är så att säga avgjort, eller uppgjort, på förhand. Vi kommer alla att yra runt som lallande fånar med gapande munnar som blåses än hit och än dit.

Vilket får mig att tänka på något som Andrej Bitov lät en av sina romanfigurer säga: ”Försök att lära en människa – inte insikten i sig själv utan en föreställning om att hon har insikt om det som sker och kan förstå det – det är ju ett fantastiskt pedagogiskt fenomen!” (Pusjkins hus, s. 82)

Och, förresten, vem vet, kanske …