Monument (Rimbaud 1)

Berg stå’n upp, berg sjunken ned. Något bibliskt tror jag.
Något liknande kan sägas om monument. Monument är symboliska. Vilket är ett banalt påstående. Men även banaliteter kan vara värda att upprepa. Och fundera över. Monument tänkes ut av någon och reses på någons order och utav en särskild anledning. Monumentet är en container av värden, värderingar, minne, historia, idéer. En sorts frysbox. Monumentet ingår i ett symbol-koncept tillsammans med den plats (exempelvis ett torg) det reses på – båda är uttänkta och planerade, anlagda och intryckta i människors medvetanden tillsammans med det de symboliserar.
Att resa monument är symboliskt. Så också att rasera dem för att på så sätt även rasera det de symboliserar och släppa loss det som frusits fast i dem.
Ett exempel är det stora torg i Paris som idag går under namnet Place Vendôme. Det anläggs på order av Henrik IV och ges då namnet Place de Conquêtes. Ludvig XIV döper om det till Place Louis-le-Grand och låter uppföra en staty av sig själv som romersk kejsare. Under Franska revolutionen ges torget namnet Place de Picques och Ludvigs staty raseras. I dess ställe placeras en staty som symboliserar frihet, Statue de la liberté.
Napoleon reser en jättelik kopia av Roms Trajanuskolonn mitt på torget och placerar en staty av sig själv som romersk kejsare (denna vurm för det romerska!) på dess topp.
När napoleon förlorat makten, ersätts hans staty av en som föreställer Henrik IV. Denna tas lite senare bort till förmån för en stor liljeblomma i sten. Louis-Philippe låter Napoleon komma tillbaks, nu iklädd militäruniform. Denna kommer efter ett tag att ersättas av den ursprungliga Napoleonstatyn, den romerske kejsaren. Under Pariskommunens dagar rivs kolonnen med staty och allt och torget byter namn till Place Internationale. Efter kommunens fall reses en kopia av kopian av Trajanus-kolonnen och Napoleon är tillbaks i sin romarskrud. Mig veterligen står den ännu kvar. I en turistbroschyr på nätet läser jag nu att Place Vendôme är en ”Symbol of high luxury … ” (to be continued).

 

Börja om …

Det var ett tag sedan. Under en längre tid har jag inte alls känt något behov av att skriva på denna min blogg. Fast nu, kanske bara just idag, känner jag den där märkliga klådan på nytt, klådan som driver på just detta sätt att uttrycka sig på. I grund och botten oplanerat, framförallt sökande, trevande. Hitta en tråd och börja nysta. ”Följ tråden tåligt och du ska ingenting förstå … ”. Skriver Bunting (citerad i Nina Burtons ”Resa syster, poesin”, en alldeles förträfflig bok). Vilket, slår det mig just nu, inte är värst uppmuntrande.
Kanske ändå inte att följa en tråd, kanske hellre försöka skapa, åtminstone dra fram, en egen. En liten stump i alla fall.
Jag skriver detta och tänker genast att detta inte alls är att börja från början, snarare återupptar jag en och samma trådstump, just den trådstump jag släppte för ett tag sedan.
Att vara apart, känslan av att vara det och att verkligen vara det, det är fortfarande utgångspunkten. Jag påminner mig att den gamla sovjetstaten dömde oliktänkande till psykvård – den som kritiserar staten måste vara knäpp i bollen!
Att känna sig apart idag är inte värst svårt, det räcker att slå upp tidningen på morgonen: Kungahuset, kyrkan, finansbubblor, börsnedgångar – och att lyssna på de som satts till att förklara – där börjar det svindla och snurra och man känner sig verkligen apart …
Jag tror att jag kommer att skriva något om Kafka i morgon.

 

Tortyrens återkomst

Vem behöver skräckfilmer när verkligheten finns? Så tänker jag numera allt oftare. Inte minst nu när jag sitter med Mattias Gardells Tortyrens återkomst i knäet. Jag förmår endast läsa en kort bit i taget, framförallt när jag kommer till kapitlet Amerikansk tortyrhistoria. Detta inte på grund av att det som står skrivet är chockartat nytt för mig utan mer för att det väcker en vulkan av känslor till liv inom mig, en blandning av explosiv skräck och explosiv ilska. Exakt samma reaktion som när jag ser eller läser något om Auschwitz, Belgiska Kongo, slavhandeln.

Det finns säkerligen skäl att återkomma till denna bok, som jag förvisso ännu inte läst ut. Fastnar just nu inför Gardells redogörelse för hur lätt högutbildade och säkerligen kreativa och driftiga människor blir till verktyg. Som exempelvis högutbildade psykologer och beteendevetare som beredvilligt ställer sina kunskaper till förfogande vid skapandet av nya former för tortyr. Och likaledes högutbildade jurister som beredvilligt hjälper de som makten haver att tänja på lagar och förordningar, i detta fall vad gäller mänskliga rättigheter. Och någonstans har jag för mig att Noam Chomsky någon gång påpekade att de som studerat mest och längst löper risken att bli stöpta i en för makten behaglig form. För att de blivit satta under påverkan under lång tid och för att de närmar sig de som makten haver för vart steg de tar. Varvid Foucaults begrepp governmentality dyker upp i min skalle … men kanske mer om detta någon annan gång. Tills dess rekommenderas en läsning av Mattias Gardells Tortyrens återkomst.

Och till dess ett utdrag från boken: ”Likt Dershowitz [jurist] hävdar [statsåklagaren] McCarthy det i rättssammanhang något ovanliga argumentet att det vore lönlöst att söka beivra tortyr eftersom det ändå kommer att förekomma: ”Genom att försöka införa ett absolut förbud mot något vi vet förekommer uppmuntrar vi en allmän missaktning för lagen och frånsäger oss vår plikt att införa passande och meningsfulla regleringar.” Huruvida detta också gäller mord, våldtäkt eller bedrägerier framgår inte. Inte heller förklaras vad som skulle vara poängen med att endast förbjuda sådant som ändå inte förekommer.” (s. 108f)

 

Austerlitz igen

Och nu, just som jag postat denna post, snubblar jag över en blogg som synes helt ägnad Sebalds bok Austerlitz, med nytagna fotografier av någon som förefaller resa i Austerlitz (och Sebalds fotspår). Melankolin fladdrar in i rummet med den där alldeles speciella Sebaldkänslan i släptåg!

 

Austerlitz

I W. G. Sebalds bok med samma namn kommer Austerlitz till Paris och det nya Bibliothèque Nationale för att söka efter sitt förlorade förflutna. Snart nog märker han något märkligt med detta futuristiska bibliotek: det stöter bort honom; ja, att det ”genom hela sin yttre dimensionering och inre struktur stöter bort människor och från första början kompromisslöst går på tvärs emot varje sann läsares behov” och att en mängd hinder och arrangemang och diverse finesser ”tänkt(s) ut enkom för att stuka läsarna och göra dem osäkra” (s. 281 ff); en byggnad ”som både genom hela sin uppläggning och genom sin till det absurda gränsande inre reglementering sökte utestänga läsaren som en potentiell fiende var (…) så att säga den officiella manifestationen av det alltmer pockande behovet att göra slut på allt det i det föflutna som ännu levde” (s. 288).

Ett monument över något som borde vara dess egen motsats. (Någonstans här kommer jag att tänka på Guy de Maupassants förhållningssätt till Eiffeltornet (han lär ha ätit lunch i dess restaurang av det enda skälet att han på så sätt slapp se tornet) och Guy Debords till Centre de Pompidou (han avskydde det)).

Från en anställd på biblioteket får Austerlitz dessutom höra något som får läsaren att tänka på Walter Benjamin och dennes tankar om förhållandet mellan kulturen och barbariet: ”På det öde land mellan Gare d‘Austerliz rangerbangård och Pont de Tolbiac där detta bibliotek reser sig idag fanns exempelvis fram till krigsslutet ett stort lager där tyskarna samlade allt byte de hade tagit från de parisiska judarna hem.” (292)

Om detta kan man läsa mycket mer om i en inressant essä av James L. Cowan som publicerats på nätet.

 

I väntan på …

Det har varit semester och det här med att blogga har fått ge vika för annat. Innan semestern funderade jag över det här med Barthes mytologier, men kommer just nu inte ihåg hur jag funderade. Jag funderade också att skriva något om Guy Debord. Och upptäckte att ämnet fyllde mig med viss leda. Inte Debord i sig, mer detta att skriva om. Dock hittade jag en intressant utläggning av Phil Edwards, som en gång planerade skriva en biografi om Debord men gav upp. När jag läste hans inlägg, påmindes jag även om alla de irriterade kontroverser som fortfarande blåser upp kring Debord, i detta fall en brevväxling mellan Edwards och Andrew Hussey, som verkligen skrivit en biografi om Debord, The game of war.

Själv tycker jag fortfarande att Andrew Merrifields bok om Debord är en av de bästa jag läst i ämnet, kanske för att den väcker känslor alldeles på egen hand. På tal om denne Merrifield vill jag dessutom varmt rekommendera dennes artikel om John Berger, The flight of the blackbird.

Och det var allt för idag.

 

Myter

Myter. Det finns folk som påstår att sådana inte längre finns, att de tillhör det avlägsna förflutna; att sådana absolut inte finns i vår av vetenskaplighet och klarhet präglade tid. Även detta är emellertid en myt, förmodligen flera.

I själva verket är vi alla nedsänkta mitt ibland dem, myterna. Och det produceras ständigt nya.

En myt är bilden av någonting, inte tinget, saken, händelsen i-sig; en representation som fastnat. Därmed stannar den upp en hel tankeprocess, man kommer inte ända fram, ända ner, man hindras på vägen, leds på avvägar, hamnar alldeles galet. Ett slags runt-runt-enebärsbusken. I all evinnerlighet.

Detta tänkt medan jag läser Barthes Mytologier. Boken känns emellanåt aningen oprecis, den slinter liksom. Men karl’n tar dem, myterna, på allvar. Och bara det gör boken värd att läsa.

Myterna handlar ytterst om historielöshet, frånvaron av historia, som Barthes skriver. ”Myten berövar det föremål som det talar om all historia. Historien försvinner i myten; den är en sorts idealisk tjänarinna: hon gör i ordning, bär fram, ordnar, när husbonden kommer försvinner hon tyst: det är bara att njuta utan att fråga sig varifrån detta vackra föremål kommer.” (245) Här hänvisar Barthes till ett mycket precist Marx-citat: ”[D]äremot måste vi ta itu med människornas historia, eftersom nästan hela ideologin reduceras till antingen en förvrängd uppfattning av denna historia eller till en fullständig abstraktion av den.”

Och så kommer jag att tänka på något Debord skrev i sin Kommentarer till Skådespelssamhället:

”Den största fördel skådespelet dragit av att det förklarat historien fredlös, förpassat all nutida historia till underjorden och lyckats få allt historiskt sinne i samhället att rent allmänt falla i glömska, det är framför allt att det lyckats dölja sin egen historia, sin egen erövring av världen. Dess makt framstår redan som så välbekant, att det verkar som om den alltid varit där. Inkräktare vill alltid skyla över att de just har anlänt.”

 

John Cowper Powys 1

Jag läser John Cowper Powys A Glastonbury romance medan King Crimsoms A Lark’s tongue in aspic rullar i bakgrunden. Boken läste jag för första gången för många år sedan och jag föll som en sten. Vid den tiden läste jag emellanåt Jakobs stege, en tidskrift som gavs ut av René Coeckelberghs förlag. I nummer 1980:3 fanns en artikel om John Cowper Powys av Ingemar Algulin. Därefter började jag läsa A Glastonbury romance, en tegelsten på 1120 sidor. Anledningen till att jag nu återigen plockat ut den ur bokhyllan (inte första gången sedan första gången) var att jag i förra veckan upptäckte att Powys bok Porius kommit ut i en, enligt förlaget, slutgiltig version. Därefter sökte jag på nätet och fann att det för endast ett par år sedan skrivits en svensk doktorsavhandling om just A Glastonbury romance och Porius. Av Eivor Lundstedt, Lunds universitet, 2004. Den beställde jag prompt, vi får se vart det leder oss.

Just nu bara detta: Då, när jag läste denna bok för första gången, antecknade jag vissa sidnummer på försättsbladet. Jag letar fram en av dessa sidor och läser detta:

”Every human creature is a terror to every other human creature. Human minds are like unknown planets, encountering and colliding. Every one of them contains jagged precipices, splintered rockpeaks, ghastly crevasses, smouldering volcanoes, scorched and scorching deserts, blistering sands, evil dungeons from behind whose barred windows mad and terrible faces peer out. Every pair of human eyes is a custom-house gate into a completely foreign port; a port whose palaces and slums, whose insane asylums and hospitals, whose market-places and sacred shrines, represent the terrifying and the menacing as well as the promising and the pleasure-giving!” (395f.)

 

Sight of death

Att under en längre tid ägna sig åt tavlor av 1600-talskonstnären Poussin kan möjligtvis tyckas märkligt. T. J. Clark kan hålla med om det och han är medveten om att han är privilegierad och den medvetenheten driver fram en inre monolog och sätter hans konststudie i ett förhållande till samtiden samtidigt som han presenterar en ytterst intressant och personlig analys av två stora konstverk.

Mycket handlar om hur verkligheten presenteras, om bilden av verkligheten, av det som är; om representation. Vi lever i en tid och i en del av världen där bilder ständigt pumpas ut, där vi översköljs av bilder; en till synes oändlig ström, ett oändligt flöde av bilder. Detta flöde kan förefalla ramla över oss, av någon sorts slump, från ovan liksom, som något som bara finns. Men bilderna är skapade av medvetna intellekt och flödet i vilka dessa bilder ingår är även det skapat av medvetna intellekt. Det handlar om ett sätt att framställa verkligheten.

Att skaffa sig möjligheten/möjligheterna att stanna upp detta bildflöde, att således ge sig tid, tillvinna sig tid, att se, att reflektera över det (flödet) och över vad framställandet (”bildskapandet”) är och innebär – i ett sådant agerande finns ett motstånd, en politik. Eller som Clark uttrycker det: ” the more this pseudo-utopia presents itself as the very form of self-knowledge, self-production, self-control – the more necessary it becomes to recapture what imagining can be: to suggest what is involved in truly getting to know something by making a picture of it: to state the grounds for believing that some depictions are worth returning to, and that this returning (this focusing, this staying still, this allowing oneself to respond to the picture’s stillness – everything hidden and travestied, in short, by the current word “gaze”) is a form of politics in itself, meeting other forms head on.” (The sight of death, s. 121f)

Vilket får mig att tänka på något som Adorno skrev 1944, under titeln Barnet och badvattnet: ”Att restlöst definiera kultur som lögn är allra farligast i det ögonblick den verkligen övergår till att helt och hållet vara det och ivrigt inbjuder till en sådan identifikation för att kunna misstänkliggöra varje tanke som står den emot. Kallar man i stället den materiella realiteten för bytesvärdets värld, kultur däremot allt som vägrar att godta bytesvärdets herravälde, så förblir denna vägran visserligen illusorisk så länge det bestående består. Men eftersom det fria och jämlika bytet är en lögn, så representerar det som förnekar det också sanningen: gentemot varuvärldens lögn fungerar också den lögn som avslöjar den som ett korrektiv.” (Minima moralia, s. 51)

 

Amery

Offer som inte vill glömma, inte heller vare sig ”försonas” eller ”förlåta”, är besvärliga. De tillåter inte saker och ting ”att gå vidare”, de vill inte lägga ”det gamla åt sidan”; dom vägrar, dom konstrar, dom stretar emot; dom tror inte ”att tiden läker alla sår”.  Dom vägrar delaktighet i den sövande glömskan, vägrar se någon samhörighet mellan offer och förövare.
En sådan är Jean Améry (denna blogg, avsnittet ”Strappado” ). Han hyser, skriver han, en ”måttlig vilja till försonlighet” och säger sig vara övertygad om ”att när nazioffer högljutt uppger sig vara beredda till försoning, kan detta bara vara ett uttryck för avtrubbning och likgiltighet inför livet eller en masochistisk förvandling av ett bortträngt äkta hämndbegär.”

Han fortsätter: ”Det är endast den som låter sin  individualitet helt och hållet gå upp i samhället och endast kan se sig själv som en social funktion, alltså den avtrubbade och likgiltige, som faktiskt ger förlåtelse. Han låter det skedda vara vad det var. Han låter, som man säger, tiden läka alla sår. Hans tidsuppfattning är inte förryckt, det vill säga inte uppryckt från det biologiskt sociala området och överfört till det moraliska. Som en avindividualiserad, utbytbar del i samhällsmekanismen lever han i samförstånd med och förhåller sig till denna …” (från den förträffliga tidskriften Glänta, 2006:4, s. 47)

”den som låter sin  individualitet helt och hållet gå upp i samhället och endast kan se sig själv som en social funktion”. Den som suddar ut sig själv, den som vägrar erkänna sig själv som just ”sig själv” för att det skulle tvinga fram val och ansvar, som istället låter sig uppslukas av ”samhällsmekanismen”; den personen är farlig. Fast jag har aldrig funderat över att beskriva offret så, för mig har det med förövarens psykologi att skaffa, det där med att vara ”en god, nitisk tjänsteman”, att ”bara lyda order”.

Améry skriver även: ”Jag tyngs av den kollektiva skulden, säger jag; inte de. Den värld som förlåter och glömmer har dömt mig och inte dem som mördade eller lät morden ske. ( …) Mördarnas och gaskammarkonsruktörernas generation – de som alltid var beredda att underteckna vad som helst, fältherrarna som aldrig försummade sina plikter mot Hitler – åldras med värdighet.” (ibid, s. 49f)

Offren blir problemet. De sätter käppar i hjulet. Om de inte glömmer, om de vägrar vara rationella och samarbetsvilliga; de som blir överkörda av bulldozern (blir slagna, inspärrade, bespottade, torterade, våldtagna, tvingas se sina nära och kära bli slaktade) blir till ett problem, ett hot (mot ”utvecklingen”) om de inte snabbt som fan glömmer och finner sig ”i det som hänt”. De förpassas snabbt som ögat sig ”historiens åtevändsgränder”; förövaren däremot, han eller hon tycks tillhöra Framtiden.