Kultur?

Människor blir upprörda. Inget konstigt med, konstigare vore motsatsen. Orsakerna kan dock förefalla mig underliga emellanåt. Som nu när jag är på fest och det i mitten av lokalen finns en verserad, lång och lätt överviktig man i medelåldern som av allt att döma kämpar hårt för att överrösta alla andra och ockupera scenen. Jag försöker undvika att komma i närheten av honom, han orerar självsäkert om allt från byggandet av sommarhusveranda och botande av sjukdomar till råd till pc-inköpare och jag vet att man bör passa sig för den typen av människor. Ändå hamnar jag där i hans närhet ändå till sist och jag hör honom prata om ”kulturen” och jag ser hur hans läppar kröks i förakt och han spottar ut de där orden (konst, litteratur, poesi, teater etc.) som vore de synnerligen illa smakande. Som vanligt blir jag illa berörd och förundrad och kuslig till mods över detta som bra mycket tycks mig vara något som liknar hat. Någon försöker säga emot honom, försiktigt och, ja ödmjukt. Han blir högröd i ansiktet och verkar bra nära att gå i taket. Jag kan inte låta bli att säga något och mannen tycks vilja mörda mig.
Detta funderar jag över sedan dess. Varför denna motvilja? Som om det handlade om ett personligt angrepp. Faktiskt som om det handlade om något djupt personligt. Och där, tänker jag nu, kan jag hålla med. Fast tvärtom så att säga.

 

Barbari?

Allt emellanåt förefaller mig den förefintliga verkligheten svårbegriplig. Detta håller i sig ungefär så lång tid det tar för mig att begripa att det är kommentarerna rörande denna verklighet som är mig svårbegripliga. Det förefaller mig som om de, kommentatorerna, i allt högre grad slår knut på sig själva. Deras uppgift är, förmodar jag, att medverka till att göra verkligheten begriplig och det som pågår möjligt att diskutera på ett givande sätt. Förmodar att detta ingår i deras utbildning och att det är därför de får betalt (antagligen ganska mycket, mycket mer än en sjuksköterska men, naturligtvis, inte så bra som en medelmåttig fotbollsspelare). Jag har visst en hel del naivitet kvar.

Hursomhelst. I dagens Svenska dagbladet läser jag en ledare av Per Gudmundson som handlar om det ökade våldet i samhället. Han funderar över orsaker och verkan och bibringar läsaren följande tanke:

”Men är det inte så att samhället har blivit så mycket öppnare och friare att all verksamhet egentligen har blivit enklare och billigare? Att det, precis som det lättare för dig att se den film du vill se på lördagskvällen, har blivit smidigare för galningen att stympa sin nästa? Ett slags tillväxt?”

Frågetecknen är här ett retoriskt knep, en form av feghet, och bör tas bort. Jag finner satsen anmärkningsvärd och den mildras inte av skribentens framhållna fikonlöv:

”Men i en värld där vi kan ha tillväxt i industrin och samtidigt se minskningar av de skadliga utsläppen borde det vara möjligt att ha tillväxt i individuell frihet utan att få ökad kriminalitet.” Borde.

Vad menar karl’n egentligen? Att vi bör acceptera våld och kriminalitet i någon abstraktions (”marknaden” kanske) namn? Eller: Att det, våld och kriminalitet, faktiskt är en del av det rådande systemet? Alltså: Socialism eller barbari …

Ps. Gudmundsons kommentar tycks inspirerad av bröderna Coens film No country for old men. Denna film bygger på en bok av Cormac McCarthy. Har inte läst denna bok. Men Blood Meridian har jag läst. En av de våldsammaste och blodigaste böcker jag någonsin läst. Den utspelar sig under första delen av 1800-talet. Ds.

 

Ekonomi 1

Finns det något att förstå?

Sitter och slötittar på ekonominyheter på tv utan att orka registrera vilken kanal. Nyheterna är av det spasmodiska slaget och spottas fram av uppläsaren. Ett företagsövertag, en räntesänkning, en ung man från en eller annan bank kallas in som expert på ”det ekonomiska läget”. Samtidigt rullar en lång rad med siffror försedda med ett plus eller ett minus förbi i rutans nederkant. Än så går det upp, än så går det ned. ”Ekonomi”. Detta är alltså ”ekonomi”. Inte en endaste, aldrig så liten, knegare så långt ögat kan se. Ytterligt mystiskt alltsammans och presenterat utan något som helst sammanhang. Som om uppläsaren inte alls vet vad det är han läser upp.

Var tusan kommer alla dessa siffror ifrån? Från vad härstammar de, vad sätter fart på dem? Någon som säger sig veta viskar i mitt öra: Förväntningar! Det handlar om förväntningar! Vems förväntningar? Och på vad?